Jag har inte varit på jättemånga festivaler i mitt liv, men de jag varit på har lämnat outplånliga, positiva minnen hos mig. De har varit roliga, underbara musikupplevelser, som jag burit med mig som fantastiska minnen.
Jag upplevde aldrig att det kändes hotfullt på något sätt. Jag hade kanske turen att inte vara med i de sammanhangen. Jag är dock av den fulla övertygelsen att detta inte är ett nytt fenomen, detta med sexuella trakasserier utförda i nattens skyddande mörker under alkoholens inverkan.
Jag har kanske inte varit på så många festivaler, men jag har varit på ganska många logdanser och andra festligheter på dansställen ute på landsbygden, och där kunde det sannerligen gå hett till. Framförallt i mörkret på parkeringsplatsen. Med den erfarenheten i mitt bagage kan jag lugnt erkänna att jag utan problem skulle ha givit min dotter tillstånd att åka på festival, men tvekat om hon sagt att hon ville åka till Skogsvallen och dansa.
Det som har förändrats är att tjejer idag vågar anmäla övergreppen, och det är något väldigt bra. Det är något som måste bejakas och främjas. Samhället måste hjälpa tjejer att våga anmäla och sedan stå på deras sida. De övergrepp som rapporteras måste följas av arresteringar och domar. Alla, både offer och förövare, behöver se att det händer något när det begås ett brott. Att det blir följder.
Arrangörerna av Bråvallafestivalen vill pausa eventet ett år och man anger problemet med de sexuella övergreppen som främsta anledningen till detta. Det kan mycket väl ha varit så att dessa trakasserier har varit droppen som fick bägaren att rinna över. Det finns naturligtvis inte någon seriös arrangör av festivaler som vill ha rykte om sig att deras festivaler kantas av övergrepp på unga flickor. Bråvallafestivalen är inte ensam om att ha drabbats, men det gör inte saken bättre. De festivaler som hittills klarat sig ganska bra är de festivaler som inriktat sig på en speciell musikstil, och därmed fått en speciell publik.
Som motargument har nu börjat diskuteras hur man ska kunna komma förbi problemet. Festival utan musik, en kärleksfestival, har föreslagits. Det har också föreslagits enkönade festivaler.
Jag kan mycket väl tänka mig enkönade festivaler, men inte som en lösning på just det här problemet, för det är inte någon lösning att hålla könen åtskilda. Vi måste kunna umgås med varandra och göra saker tillsammans. Vi måste visa vad det innebär att leva i ett jämställt samhälle.
Jag tror lösningen kan ligga i många, många, många vuxna.
Gör festivalerna gratis för personer över 40 år. Låt alla de organisationer som arbetar med trygghet ha alla sina medarbetare på festivalerna gratis, och väl synliga. Friends, Morsor och farsor på stan, Nattvandrarna, och Back up, och alla andra som arbetar med trygghet ska finnas i publikhaven.
Festivaler är roliga, de är underbara och de främjar möten. Musik är lika viktigt som blodet i våra ådror och luften vi andas. När något inte känns bra ska man inte ta bort det som ger glädje och livslust, man ska ta bort det dåliga. Så låt oss tillsammans hitta lösningarna som gör att våra festivaler blir just sådana de ska vara. Roliga, fantastiska musikupplevelser som man kan minnas och glädjas åt länge, länge.