Beviset för att Sverige inte har kompetenta politiker kan var och en utläsa i alla de problem som vi har i landet. Trots alla problem så finns uppenbart ingen vilja och förmåga hos de ledande politikerna att tänka nytt och på allvar verka för förändring. Skälet till detta kan inte vara något annat än att det är alldeles för riskfyllt för den enskilde politikern att ha en annan uppfattning än den för stunden allenarådande; man kan ju riskera sin position och lönsamma försörjning i partiet. Att landet går sönder framför ögonen på dem förefaller vara sekundärt; först gäller själv sedan partiet medan det är mer tveksamt om Sverige är med i prioriteringsordningen.
De statliga partistöden har medfört att partierna nästan inte behöver sina medlemmar och mestadels negligeras de få medlemmarnas åsikter i olika frågor. Höga politikerarvoden och en stor mängd heltidspolitiker har ytterligare fjärmat det politiska ledarskapet från sina uppdragsgivare, det vill säga medborgarna. En politisk adel, ett begrepp myntat av framlidne författaren Anders Isaksson, har utvecklats och den vill naturligtvis bevara sina privilegier.
Facit på den negativa utvecklingen är till exempel en skola som fungerar sämre än någonsin, uppkomsten sedan några decennier tillbaka av så kallade utanförskapsområden, en migration utom kontroll, ett energisystem som inte fungerar bra, ett rättsväsende med stora brister, en sjukvård som krackelerat osv.
Förr var det vanligtvis äldre personer, oftast i aktiv yrkesverksamhet, som var politiker till skillnad mot idag då många saknar både yrkeserfarenhet och livserfarenhet. Sverige har idag den lägsta medelåldern någonsin när det gäller riksdagsledamöterna. Ungdomar uttrycker ofta; det är viktigt att vi får vara med att fatta beslut eftersom det är vår framtid det handlar om. Tankefelet i resonemanget är naturligtvis att eftersom de inte har livserfarenhet och yrkeserfarenhet så kan de inte förutse framtiden lika bra som dem med sådana erfarenheter. Utan praktisk erfarenhet av det riktiga livet har ungdomarna normalt sett ytterst lite att tillföra i samhällsutvecklingen. För att minska mängden yrkespolitiker bör alla politiska heltidsuppdrag såsom kommunalråd och landstingsråd, avvecklas. Det finns inga lagkrav som är tvingande avseende inrättandet av politiska heltidsuppdrag utan det är bestämt av politikerna själva. Kommuner och regioner har idag förvaltningschefer, som leder verksamheterna och således behövs inte heltidspolitiker. Arvodena för som exempel borgarråd och regionråd i Stockholm ligger idag på mellan 113 600-142 000 kr per månad, som är utmanande höga nivåer och inte är kopplade till reell kompetens eller prestation. Vad gäller riksdagen bör antalet riksdagsledamöter reduceras till en mer normal nivå jämfört med omvärlden. Dessutom bör arvodena reduceras till en medelnivå av vad den vanliga medborgaren tjänar och endast utbetalas under tiden riksdagen är sammankallad. Idag är medellönen i Sverige drygt 35 000 kr.
Med ovanstående ändringar av de ekonomiska förutsättningarna torde suget att göra yrkespolitisk karriär radikalt minska och förhoppningsvis öka andelen kompetenta äldre företrädare i riksdagen, i regionerna och kommunerna, vilket tveklöst skulle vara mycket bra för Sverige. Då skulle till och med riksdagen nog våga avsätta en regering, som man inte är nöjd med. För att ge förutsättningar för få ordning på Sverige så behöver följande genomföras snarast;
- Partistöden behöver omgående avvecklas.
- Ungdomsförbunden behöver avvecklas för att ge bättre förutsättningar för att Sverige ska få kompetenta politiker.
- Politiska heltidsuppdrag såsom regionråd och kommunalråd behöver avvecklas och maximalt halvtidsuppdrag förordas för dessa och liknande uppdrag för att därmed öka det demokratiska inflytandet.
- Region- och kommunalrådsersättningar behöver reduceras så att de som regel inte överstiger ett prisbasbelopp, 47 600 kr, men att i undantagsfall kan mer betalas ifall den förtroendevalda har synnerligen hög kompetens.
- Antalet riksdagsledamöter i Sverige bör minska till cirka 200 eller 250 och således bli på samma nivå som i de övriga nordiska länderna.
- Riksdagsledamotsarvodet behöver reduceras från dagens nivå på 69 900 kr till att följa nivån för medellönen i Sverige som ligger på cirka 35000 kr, för att därmed öka ledamöternas förståelse för hur ”vanligt folk” har det.