Nu finns det vetenskaplig forskning på hur man kan vända en skola. Vad bra tycker jag som sysslat med att förbättra skolor sedan tidigt i det här millenniet. Via den praktiska vägen har jag använt modeller för vad som utmärker framgångsrika verksamheter och använt dem för att lyfta skolor.
För att varje förbättring av en skola ska ge resultat måste förbättringen göras utifrån varje enskild skolenhets förutsättningar. Skolporten visar i en artikel följande slutsats av forskningen:
Egentligen är det förvaltningens och inte Skolverkets uppgift att kartlägga sina skolor och komma överens om vilka insatser som ska göras.
Stabiliteten i verksamheten
Samma gäller för de fristående skolornas verksamhetsledningar. Skillnaderna på varför somliga lyckas och andra inte beror i stort på stabiliteten i verksamheten. Dit hör att inte byta rektor eller lärare titt som tätt. Förbättringar av skolans utbildning tar tid. Tre år är en för kort tid. Mina erfarenhet är att gå från en skola med otrivsel och dåliga resultat till att elever går ut skolan med minst betyget E i alla ämnen tar fyra till fem år för att få stabilitet i utvecklingen. En del av orsakerna till varför det förhåller sig på det viset är att lärarkollegiet och skolledningen hinner skaffa sig riktig kläm på resultatutvecklingen på gruppnivå som årskurs, klass, eller annan grupptillhörighet. Samt jämför även detta mot de avstämningspunkter som krävs enligt styrdokumenten. Samtidigt är det av vikt att jämföra betygsfördelningen mellan ämnena lokalt, kommun och nationellt för att se mönster och samband på hur skolan lyckas i sin undervisning. I en stabil verksamhet upprepar lärarkollegiet och skolledningen de metoder och förhållningssätt som har visat sig fungera.
För sanningen är denna enligt forskarna:
Det visade sig att de framgångsrika skolorna utmärktes av samarbete och samordning, medan lärarna på de mindre framgångsrika skolorna tolkade sitt uppdrag på olika sätt, arbetade mer isolerade från varandra och delvis skyllde skolans misslyckande på eleverna.
Här har vi sannolikt roten till varför varken politiker eller för den delen många skoldebattörer inte förstår vikten av kommunikation och samverkans vikt för att nå framgång. Det är det inre rika livet på varje skolenhet som ger resultat, inte ändring i system som sådant.
