I en tidigare artikel har en av författarna visat hur asylpolitiken upprätthåller fattigdomens och förtryckets orsaker och föreslagit att ersätta asylrätten med rätten till demokrati inom ramen för en global demokratiseringspolitik. I denna artikel vill vi peka på behovet av nya strategier för att Sverige och EU ska kunna axla rollen som global demokratiseringsaktör som alternativ till asylpolitiken!
1. Ömsesidig relation mellan givare och mottagare
EU:s medlemsstater är tillsammans världens största biståndsgivare. Politiken har också samordnats med utrikes- och handelspolitiken. När vi ser helheten av Sveriges och EU:s instrument blir länken mellan mål och insatser otydlig.
Insatserna för de fattiga länderna spänner över flera politikområden och medlemsstaternas politik skiljer sig åt. Något självklart framgångsrecept finns inte för biståndspolitiken. Trovärdigheten i EU:s biståndspolitik skuggas dessutom av Europas koloniala historia och ekonomiskt egoistiska motiv bakom relationerna till fattigare länder. Ett mer förtroendeingivande perspektiv kan vara på väg att växa fram, där relationen mellan givare och mottagare är mer jämbördig och båda parterna gör ömsesidiga vinster.
2. Främja demokrati kan bli ett framgångsrecept
Tidigare studier har varit kritiska till om EU:s demokratifrämjande arbete verkligen ger något resultat. Nyare forskning visar dock att det finns ett positivt samband mellan EU:s demokratistöd och graden av demokrati i ett land. EU:s demokratistöd är mer robust förknippat med ett lands demokratinivåer jämfört med samma slags bistånd från andra givare. Dessutom har demokratistödet större inverkan på demokratiseringsprocesser jämfört med alla andra typer av EU-stöd, som inte verkar ha någon betydande effekt för demokrati.
En viktig åtgärd är att tydligare belöna regimer som blir mer demokratiska och att undvika samarbete med regimer som plundrar sina länder och invånare. Sverige bör gå tillbaka till sina egna rötter och stödja sociala rörelser och politiska partier som utvecklar visioner om ett demokratiskt och utvecklingsinriktat samhällskontrakt.
Vi föreslår därför att Sverige ger strategiskt stöd genom att bygga och driva tekniska högskolor i länder där den ekonomiska utvecklingen har kommit igång. Både mottagare och givare får en tydlig bild av vad som behövs för att stärka den gröna tillväxten. Lämpliga länder skulle kunna vara Sydafrika, Ghana och Marocko.
3. Auktoritära biståndsgivare kan motverka demokratiutveckling
På senare tid har EU och andra traditionella biståndsgivare utmanats av auktoritära regimer som Kina, Ryssland, Iran och Saudiarabien. Kina är en av de största auktoritära biståndsgivarna i världen. Allt fler studier visar att andra regler och krav följer med bistånd från dessa aktörer jämfört med bistånd från västerländska givare. I länder som även får bistånd från auktoritära givare, kan EU-stöd för demokrati motverkas. EU är en ledande global aktör inom bistånd och unionen har högt ställda mål på området, men i bakgrunden finns den geopolitiska dragkampen med till exempel Kina.
Till en del konkurrerar EU:s demokratibistånd med Kina och och andra länder med intressen i till exempel Afrika. Hit hör bland annat Ryssland, Turkiet och Saudiarabien. Kina har under lång tid byggt upp en stark position i Afrika och fungerar ofta som en motkraft mot EU:s demokratiseringsarbete.
Delar av forskningen har tittat på biståndets demokratieffekter i länder som stöds både av EU och Kina och hur detta påverkar autokraternas överlevnadsstrategi. Här finns det behov av tydligare beslutsunderlag om vad som fungerar i olika sammanhang, relaterat till förändringsprocesser i mottagarländerna.
4. En statlig utredning behövs
Mot denna bakgrund vill vi efterlysa en statlig utredning om att stärka demokratibiståndets effekter på demokratisering. Ett första steg kan vara en svensk Afrikastrategi, där Sverige stärker Afrikas långsiktiga industrialisering och potential för demokratiutveckling.
Ett särskilt fokus bör ligga på Sydafrika, som har stort inflytande över andra afrikanska länder. Strategin bör vara gemensam för alla departement och lyfta fram värdet av samarbete inom utbildning, företagande och och miljöfrågor. Arbetet bör ledas av en särskild samordnare som kan överbrygga stuprören i Regeringskansliet.