Nästan varje dag möts vi av nyheten att ännu en person fallit offer för den utbredda gängkriminaliteten. Den offentliga sektorns kollaps och bristfälliga hantering av resurser lämnar både civilsamhället och invånarna med mössan i handen. 

Sverige har en av världens högsta marginalskatter, men trots detta kan vi se hur den offentliga sektorn, framförallt kommunerna, har svårt att få ekonomin att gå ihop. En verksamhet som dock inte har problem att finansieras med skattemedel är offentlig kultur. 

Inte nog med att konsten är dyr, även dess syfte kan vara diffust. Ett exempel på detta är den staty av en enhörning utsmyckad med regnbågar som upprättades i Malmö inför Malmö Pride i år och kostade Malmös skattebetalare 850 000 kr, en summa som hade kunnat finansiera runt fem förskoleplatser. Detta är alltså samtidigt som Malmö tar emot utjämningsbidrag från andra kommuner för att den kommunala ekonomin ska gå ihop. Det är även svårt att förstå hur en staty av en enhörning skulle främja HBTQ+-individer. 

Vi har även den nyligen uppmärksammade kommunpoeten i Tranemo som ska få 900 000 kronor av riktade statsbidrag för att skriva poesi om kommunen, pengar som hade kunnat finansiera nästan sex förskoleplatser om de riktades åt andra håll. Båda dessa konstverk bemöttes med stor kritik från invånarna men kommunerna står fast vid sina beslut. Konst och kultur är i sig inte dåligt. Men när kulturen lutar sig för mycket på det offentliga och när kommuner tvingas prioritera kultur över dess gruppuppdrag sker en snedvridning.

Mimmie Björnsdotter Grönkvist skriver följande i nätmagasinet Smedjan: “Självklart behöver konstnärer tid, utrymme och pengar för att kunna skapa, men det finns andra faktorer än höga kulturbidrag som skapar förutsättningarna för att levande kulturliv. Tillgång till billiga bostäder och låga levnadskostnader, så det går att försörja sig på färre arbetade dagar per vecka kommer göra att fler våga satsa på sin konst.”

Det är tydligt att kommuner runt om i Sverige har ett pressat ekonomiskt läge, speciellt efter Coronapandemin. Om kommunerna befinner sig i en krissituation så bör det rimliga vara att prioritera sina ekonomiska beslut. Man kan inte både ha kakan och äta den.

Skattebetalarnas pengar ska inte gå till menskonst, regnbågs-enhörningar eller städers ljudidentitet. Det är dags att Sveriges kommunpolitiker börjar prioritera sitt grunduppdrag och följer sina ekonomiska ramar, annars är de inget mer än ett fall för Lyxfällan.