Restriktioner som skapar enorma klyftor

Tidigare i februari genomförde riksdagens finansutskott en öppen utfrågning av Finansiella stabilitetsrådet som förutom finansministern och finansmarknadsministern består av generaldirektörerna Erik Thedéen (Finansinspektionen) och Hans Lindblad (Riksgälden) samt riksbankschef Stefan Ingves. 

Utfrågningen sändes på SVT Forum vilket gör att allmänheten kan ta del av innehållet. Men där upphör också öppenheten. Den så kallade utfrågningen följde nämligen den vanliga rituella ordningen där generaldirektörerna med stram min presenterar Powerpoints och där ledamöternas frågor i princip består av önskemål om att herrarna ska utveckla sina i allmänhet redan väl kända ståndpunkter. 

Det hela ger ett riktigt pinsamt intryck till såväl form som innehåll. Med några få undantag är det uppenbart att finansutskottets ledamöter saknar den kompetens som krävs för att utfrågningen ska ges karaktär av en effektiv granskning av den administrativa makten. I diskussionen om hushållens skulder visade Stefan Ingves återigen en bild med 1995 som basår, trots att alla som studerat saken vet att 1990-talets kris ledde till ett dramatiskt prisfall som skapade ett djupt statistiskt hack i kurvan. Som Lars E O Svensson visar i ett aktuellt inlägg på Ekonomistas följer skuldutvecklingen en långsiktig trend med en ökning på ca 1,8 procent per år. I sitt längre perspektiv utgör med andra ord 1990-talet ett undantag vilket gör det uppenbart att Ingves presenterar fakta på ett tendentiöst sätt.

Lika illa är det med Erik Thedéen. I en av dennes nyckelbilder redovisas att hushållens skulder (bolån) i förhållande till BNP ökat med ca 400 procent sedan sekelskiftet. Han påtalar förvisso att de stigande priserna är en följd av fallande räntor, således en naturlig följd av ändrade finansiella ramvillkor (samt det faktum att fler byggda bostäder ger ökade aggregerade tal) men implicerar ändå att detta ökat riskerna i det finansiella systemet. 

Just detta följer dock Finansinspektionen upp i sina egna årliga bolånerapporter som svart på vitt visar att alla relevanta jämförelsemått visar på motsatsen. Således har hushållens belåningsgrad minskat successivt under de senaste 20 åren och ligger nu runt ca 45 procent. Det betyder i klartext att bostäderna är värda mer än dubbelt så mycket som hushållens samlade bolån. Tittar man på hushållens samlade tillgångar (i bostäder, aktier, banktillgångar och pensionssparande) i förhållande till deras skulder är tillgångarna drygt fem gånger större. Motsvarande bild får man om man analyserar hushållens återbetalningsförmåga, d v s hushållens löneinkomster i förhållande till betalningar av räntor och amorteringar. Jämför man sedan hushållens skulder i relation till antalet ägda bostäder i Sverige (två tredjedelar av alla bostäder är villor eller bostadsrätter) har de svenska hushållen längre bolåneskulder än andra jämförbara länder. 

Bristen på kritisk granskning har som bekant banat väg för en serie kreditrestriktioner som skapat en enorm klyfta mellan insiders och outsiders samt mellan generationerna. Dessa frågor passar dock myndighetscheferna tillbaka till politiken som underlåtit att vidta ”strukturella åtgärder” (läs infört marknadshyror eller återinfört fastighetsskatten) på bostadsmarknaden. 

Sett i sitt realpolitiska sammanhang måste finansutskottets utfrågningar betraktas som ett fiasko av stora mått. Saken blir extra allvarlig ur ett demokratiskt perspektiv eftersom myndighetscheferna gjort det till en strategi att inte ställa upp i debatter eller i fördjupande utfrågningar på annan mark, såvida de inte kan riva av sitt anförande och sedan lämna evenemanget.

Som ansvarig utgivare för Sveriges största debattforum i bostadspolitiska frågor vill jag ställa följande frågor till finansutskottets ordförande och vice ordförande:

- Varför bjuder inte finansutskottet in andra gäster, exempelvis ekonomer och branschexperter, som ges möjlighet att förmedla sin bild?

- Om detta inte anses passligt, varför arrangerar inte finansutskottet kompletterande öppna utfrågningar på motsvarande teman med andra experter som har välkänt kritiska synpunkter?

- Varför bjuder inte Finansutskottet löpande in experter till utskottets möten med syfte att höja ledamöternas kompetens och öka deras förmåga att uppfylla finansutskottets granskande uppdrag?