Naturskyddsföreningen, som påstår sig vara en partipolitiskt oberoende förening, har anordnat en tävling som går ut på att utröna hur väl olika politiska partier ansluter sig till Miljöpartiets program vad gäller energi- och klimatpolitik. Föga förvånande för någon vann Miljöpartiet den här tävlingen medan Liberalerna - minst lika oförvånande - hamnade på jumboplats. Liberalernas placering är väl närmast en markering för att partiets gruppledare i Norrköping Reidar Svedahl så tydligt har tagit ställning mot vindkraft.
Mer vindkraft är enligt Naturskyddsföreningen den rätta vägen till framtiden. Den går snabbt att bygga ut. Enligt ansvarig minister går det att på två år åstadkomma en utbyggnad till havs – låt vara att projektering, utbyggnad och driftsättning enligt nuvarande tidplaner kommer att ta i vart fall tio år.
Att ett påstående upprepas som ett mantra betyder emellertid inte att påståendet är sant. Ibland gäller snarare motsatsen.
Vindkraft går inte snabbt att bygga. Den genomsnittliga tiden för landbaserad vindkraft från samråd till el-produktion är mellan 10 och 15 år. Upp emot 20 år förekommer. Vilket väl ingen kan påstå är särskilt "snabbt"?
Vindkraft är heller inte billig. Låt vara att kostnaden för exploatören blir låg. Men det beror ju i allt väsentligt på att det är skattebetalarna, el-abonnenterna och de närboende till vindkraftverken som får betala större delen av investeringen.
Än värre, ur Naturskyddsföreningens perspektiv kan man tycka, är att vindkraften heller inte är hållbar. Den ekonomiska livslängden är kort – cirka 15 år. Varje vindkraftverk kräver stora resurser i form av insatsvaror och stora markområden.
Inget annat kraftslag kommer i närheten av samma negativa omgivningspåverkan. Inom kort kommer flera äldre anläggningar att vara uttjänta. Då finns inte pengar för att demontera och återställa. Vår natur kommer för all framtid att vara förorenad av industrisopor, om inte skattebetalarna går in och lämnar ytterligare subventioner.
Professor Jan Blomgren har i en artikel på Ledarsidorna.se redovisat utfallet av den massiva utbyggnaden av sol- och vindkraft i Kalifornien. Det exemplet är inte upplyftande. Kronologin ser enligt Blomgren ut ungefär så här:
- Subventioner för att öka andelen sol och vind.
- Kraftig utbyggnad, som leder till överproduktion.
- Överproduktionen leder till låga elpriser.
- Icke subventionerad planerbar kraft (fossil, vattenkraft, kärnkraft) får problem med lönsamheten, eller helt sonika förbjuds.
- Planerbar kraft läggs ned.
- Sol och vind kan inte ersätta den förlorade planerbara elen.
- Sämre tillförlitlighet, i värsta fall omfattande elavbrott. I bästa fall får man bara dramatiska prishöjningar.
- Ingen politiker klara av att säga att ”vi politiker orsakade situationen, och nu får ni väljare leva med detta hädanefter”.
- I panik beslutas att ny planerbar kraft måste byggas snarast, helst igår.
- Det som går att bygga snabbt är fossil kraft, ofta gaskraft.
Om man tar Tyskland som ett annat avskräckande exempel har man där beslutat att (i enlighet med p 10 ovan) öppna 28 äldre kolkraftverk för att täcka behovet av planerbar energi, för det fall leveranser av fossilgas från Ryssland uteblir.
Vindkraft som baskraft är en återvändsgränd. Ju förr ansvariga beslutsfattare inser detta desto snabbare kan vi återfå ett välfungerande energisystem.