Huvudpersonen i det kristna julfirandet är Jesusbarnet. Våra kyrkor är aldrig så välfyllda som i juletid. Människor vallfärdar till kyrkan för att år efter år höra julens glädjebudskap om det lilla barnet i krubban. Är den stora uppslutningen kring Jesusbarnet svaret på vårt behov att tröst? “Vårt behov av tröst är omättligt”, är titeln på en av Stig Dagermans noveller.
Författaren Dagerman själv saknade tro och ansåg att han aldrig kunde bli lycklig. För en lycklig människa fruktar aldrig att hennes liv är ett meningslöst irrande mot den oundvikliga döden. Likväl skriver Dagerman att han jagar tröst som en jägare jagar ett villebråd. Tröst för att inte behöva känna sig ensam och övergiven. Den norske dramatikern Henrik Ibsen gestaltar tröstbehovet i ett av sina dramer. I “Vildanden” säger doktor Relling: “tar du från människorna deras livslögn, då tar du ifrån dem lyckan”.
Författaren Jonas Gardell får tröst i sin tro trots att han är övertygad om att Gud inte finns. Hur kan Gardell bli tröstad i sin tro om Gud inte finns? Hans förklaring är att så länge vi tror på Gud slipper vi känna oss ensamma. De tre författarna är överens om att rädslan för att bli övergivna skapar vårt behov av tröst. Behovet är gemensamt för oss alla. Vi har samma längtan efter ett meningsfullt sammanhang, att få känna tillhörighet och att vara behövda. En sanning som borde ge större respekt och förståelse för våra medmänniskor varifrån de än kommer och vad de än tror på.