De gammelanlända är inte lika intressanta. Detta trots en katastrofalt låg sysselsättning bland utlandsfödda sedan lång tid. Det är en ekonomisk katastrof, och inte minst en mänsklig.
Och vi har fler krisområden, som bekant.
Men våra sju etablerade partier (7e) är fullt upptagna med det åttonde, SD. 7e-politikerna dansar runt Åkesson och säger sig ständigt vilja ta avstånd från SD.
Avståndstagandet har inte med politik att göra: det går utmärkt att vara med i talkören och samtidigt tala sig varm för att tiotusentals invandrare ska repatrieras varje år.
Det icke-politiska understryks av en faiblesse för meningslösa tramsord, t ex "värdegrunden."
Effekten av avståndstagandet är oklar. Kanske handlar det mest om 7e: s egenterapi i grupp. Men SD har vuxit kraftigt, så om 7e inte vill riskera att vara ett stöd för dem bör de prova något nytt.
Det talas nu om kris i M, sedan M-ledaren gjort ett försök att lämna dansen. Men alla 7e har varit i ständig kris sedan SD: s riksdagsdebut 2010. Ett av krissymptomen var DÖ. Ett annat är den koalition som S nu ingår i.
I dag måste vi fråga oss hur mycket av sin politiska förmåga som 7e har kvar, efter sju års dans kring Åkesson. Klarar de att lämna dansen? Att kavla upp ärmarna och åter ta ansvar för Sverige?
Jag är inte säker på det. Vi kan alltså behöva nya partier, eller nygamla, som kan -- och orkar -- ge SD en match 2018.
Ett pragmatiskt gråsosseparti, med inriktning på arbetsmarknadsfrågor och med rejält nedtonad identitetspolitik, tror jag kan locka en del väljare.
Ett traditionellt socialkonservativt parti, med inriktning på lag och rätt, försvar och en företagarvänlig grundsyn, tror jag också kan locka en del.
Vi behöver även ett parti med fokus på miljön och landsbygdens villkor. Vår välskötta (gran)skog ligger ju till grund för en stor exportindustri, även om detta verkar vara okänt för somliga politiker.