Eftersom finansinspektionens generaldirektör Erik Thedéen så sent som den 18 november på SvD Brännpunkt presenterade en ny rapport där man bestämt dementerar att amorteringskraven fått några negativa effekter på ungas möjligheter att få bolån fanns anledning att lyssna. Skulle Bolund i sin nya dubbelroll som bostads- och finansmarknadsminister markera en mer oberoende hållning eller skulle han fortsatt ge sitt oreserverade stöd till Finansinspektionens hårt kritiserade positioner?

Svaret blev nedslående. Med hänvisning till Finansinspektionens rapport hävdade Bolund att ”lika många kan låna idag som 2012”. Detta påstående är dock felaktigt och bygger på Erik Thedéens ofta praktiserade metod att använda siffror för hela riket. Men ingen har ju påstått att amorteringskraven skapat problem i Finspång eller Haparanda. Hade Bolund bara orkat läsa till sidan 12 i den rapport han refererar till hade han kunnat läsa: ”Eftersom bostadspriserna var högre och amorteringstakten hos unga lägre i Stockholm 2012, skiljer sig effekterna för unga i Stockholm jämfört med unga i riket. Det innebär att det i Stockholm var 67 procent av de observerade bostadsköpen som hade kunnat genomföras av unga med liknade egenskaper 2018. För övriga bostadsköpare var samma siffra 81 procent.”

Det betyder att en tredjedel av de unga som kunde köpa i Stockholm 2012 har utestängts 2018 och nästan 20 procent av övriga hushåll, enligt myndighetens egen analys. Men observera min kursivering. Beräkningarna utgår från beviljade lån. Hade analysen även inkluderat de som inte beviljats lån hade problembilden förstärkts. Det senaste året har en lång rad analyser presenterats från SBAB, Evidens, Veidekke, Unionen, Skandiabanken, Lars E O Svensson med flera som visar på betydligt större negativa effekter än den bild som Finansinspektionen försöker ge. 

Men detta viftar Bolund bort med argumentet ”alla myndigheter gör samma bedömningar”. Alltså behöver inte Bolund tänka själv. Tanken svindlar. Antag att Lars E O Svensson varit Riksbankschef och att Robert Boije (SBAB) fortfarande hade varit chefsekonom på Finansinspektionen. Hade Bolund intagit motsatt uppfattning då? Under mitt vuxna liv har jag nog aldrig varit med om att förtroendet för det politiska systemet är så lågt som nu. Per Bolund ger saken ett ansikte.