Vi i DHR välkomnar S-kvinnors uppmärksammande av våra OS-hjältars brist på sociala rättigheter (Folkbladet 25/8 2024) och håller helt med om att det är hög tid att ge dessa idrottare den trygghet de förtjänar. Men det finns en grupp idrottare som ofta glöms bort i dessa diskussioner – våra parasportidrottare.

Att vara elitidrottare är på många sätt ett yrke, ett krävande sådant, som borde erkännas och stödjas därefter. Men för många elitidrottare, särskilt inom parasporten, är det långt ifrån verkligheten idag. Parasportidrottare möter dubbla utmaningar. De står inte bara inför de vanliga påfrestningarna av att tävla på högsta nivå, utan de måste också övervinna de fysiska och samhälleliga hinder som ställs framför dem.

Precis som S-kvinnor påpekar att många OS-idrottare lever under existensminimum, är detta ännu mer sant för parasportidrottare. De har svårare att hitta sponsorer, ofta på grund av den begränsade mediatäckningen och lägre synlighet i offentligheten. Det leder till att de måste kämpa ännu hårdare för att finansiera sitt idrottande och leva på sin passion.

Om vi ska ta på allvar att vara ett föregångsland inom jämlikhet och inkludering, måste vi också säkerställa att alla våra elitidrottare – oavsett förutsättningar – har möjlighet att fokusera fullt ut på sin idrott och leva av sitt arbete. Vi delar S-kvinnors oro för den ekonomiska osäkerheten bland våra idrottare, och vi vill särskilt lyfta fram att detta är ett ännu större problem för paraidrottare.

Vi uppmanar därför regeringen och näringslivet att se över stödet till alla elitidrottare, och att i synnerhet inkludera parasportidrottarna i dessa förbättringar. Deras engagemang och prestationer är lika mycket värda som någon annans, och de förtjänar samma stöd och erkännande.