Den lades därför på de nybildade länsvisa landstingen (numera regionerna). Och där ligger den kvar.
Den kvalificerade sjukvården är en samhällstjänst som borde finnas till för invånarna på ett likvärdigt sätt över hela landet. I det avseendet ligger den i paritet med statliga verksamheter som rättsväsendet, polisväsendet, det militära försvaret, skatteuppbörden, den allmänna pensionen, socialförsäkringarna och högskoleutbildningen.
Att den kvalificerade sjukvården inte är likvärdig över hela landet konstateras inte sällan i jämförande undersökningar. Dels gäller inte samma erbjudanderegler i regionerna, dels har de olika regionerna haft svårt att hålla jämna steg vad gäller specialistkompetens och avancerad utrustning. Regionerna försöker tillgodose likvärdighetsintresset genom samarbeten över de organisatoriska gränserna, och staten försöker göra detsamma genom ekonomiska stimulanser, patientsäkerhetsregler, inspekterande verksamhet och jämförande studier. Dessa åtgärder jämnar ut, men kan dock inte eliminera de likvärdighetsskillnader som det decentraliserade huvudmannaskapet skapar.
Bakom skillnaderna ligger också den snabba sjukvårdstekniska utvecklingen och utvecklingen av nya behandlingsmetoder de senaste årtiondena. De mindre regionerna klarar inte att skaffa all den utrustning och specialistkompetens som behövs för att deras invånare ska kunna få del av de nya möjligheterna. Därtill kommer att de mindre regionernas kvalificerade sjukvård inte har de volymer av olika sjukdomsfall som behövs för att hålla kompetensen på en hög nivå.
Den kvalificerade sjukvårdens finansiering är en ytterligare en fråga som bör ses från ett likvärdighetsperspektiv. I och med att den kvalificerade sjukvården sker under regionernas huvudmannaskap finansieras den nästan helt och hållet genom den proportionella skatten på regioninvånarnas inkomster. Skattesatsen är olika mellan olika regioner. Till ett sämre utbud och genomförande av den kvalificerade sjukvården kan för de mindre regionernas del alltså komma, att de skattebetalande invånarna får betala mer än man gör i andra regioner.
Staten borde vara finansiär. I och för sig tar även staten in pengar från inkomstskatt. Den inkomstskatten tas dock inte ut från alla, utan endast från dem med höga inkomster. Men staten tar in skattepengar på så många andra sätt. Till exempel via punktskatter på sådant som förstör vår hälsa. Tobaksskatten och alkoholskatten är sådana. Man kan till denna kategori också räkna den allmänna momsen, som ju tas ut på allt vi köper – bland annat sådant som inte är hälsofrämjande, till exempel översockrade livsmedel. Fordons- och drivmedelsskatterna är också skatter som gärna borde vara med och finansiera den kvalificerade sjukvården.
En oformlighet med regionernas huvudmannaskap är att den högre medicinska utbildningen inte har statligt ägda institutioner som bas. Den högre medicinska utbildningen och forskningen blir onödigt komplicerad i och med att staten inte ”äger” den kvalificerade sjukvården.
Sverige borde erbjuda alla invånare kvalificerad sjukvård på ett likvärdigt sätt över hela landet. Möjligheterna att göra detta är oändligt mycket större i vår tid än de var på 1860-talet. De hinder som en förlegad geografisk huvudmannaorganisation utgör bör tas bort. Inga – eller i vart fall mycket få – argument torde kunna anföras för att den kvalificerade sjukvården i vår tid passar bäst med regionalt huvudmannaskap. Huvudmannaskapet bör alltså föras över till staten
Det behöver betonas att här inte förordas att regionerna ska avskaffas. Att ett avskaffande av dem skulle kunna ske, är en politisk omöjlighet, hur mycket det än förordas av enstaka partier.
Däremot skulle ett överförande av huvudmannaskapet för den kvalificerade sjukvården (allt ovanför primärvårdsnivån) från regionerna till staten vara politiskt möjlig att genomföra, detta särskilt mot bakgrund av de erfarenheter, som Covid-19 har gett.
Den här artikeln är ett sammandrag av en motion inlämnad till 2017 års S-kongress. Ordet landsting är här utbytt mot ordet region. Motionen ledde förstås inte till en ändrad S-inställning. Men det verkar som att intresset för en förändring av huvudmannaskapet nu har börjat spira på olika håll, förhoppningsvis också inom Socialdemokraterna.