Självklart är det viktigt med ett direkt offentligt stöd, men lika viktigt är att det finns miljöer och lokaler till rimliga priser.
Norrköping växer och tidigare ödsliga lokaler fylls med nya verksamheter. Det är förstås glädjande. Samtidigt finns det en risk för att föreningar och andra icke-kommersiella verksamheter trängs undan.
Under senare år har vi därför tagit flera beslut för att ge plats för ett levande förenings- och kulturliv. Vi har reserverat det centrala kvarteret Hallarna för konsten och kulturen. Den anrika Hörsalen har rustats upp som mötesplats för musiken och teatern. Kommunen har ett engagemang i Hemgården.
Jag förstår den oro som konstnärerna känner apropå diskussionen om Kronan. Men jag tycker det är övertoner när det pratas om att Norrköping förvandlas till ett kulturens ”kalhygge” och att flyttplanerna är ett uttryck för ett totalt ointresse för kulturen.
Under senare år har det som sagt investerats åtskilliga miljoner i kulturlokaler och dessutom är Norrköping den kommun i länet som lägger mest pengar på kulturen per invånare. Dessutom har vi äntligen fått ett ökat regionalt stöd till teatern och symfoniorkestern, vilket utan tvekan har bidragit till en mycket positiv utveckling.
Inte minst tack vare en mycket framgångsrik kulturskola har Norrköping ett bubblande musikliv. På kort tid har Norrköping etablerat sig som filmstad och i det sammanhanget har kommunens biograf Cnema och filmfonden spelat en roll.
Nej, jag försöker inte hävda att vi lever i den bästa av världar. Däremot undrar jag; om Norrköpings är ett kalhygge, hur ska då kommuner utan vårt musikliv, Hallarna, teaterlivet, konstmuseet och så vidare beskrivas?
För närvarande upplever vi den svåraste ekonomiska krisen i modern tid. Det är min bestämda ambition att vi ska klara den och samtidigt försvara vår ställning som regionens kulturhuvudstad. Var diskussionen om Kronan slutar vet jag inte. Helt klart är att vi måste kunna erbjuda fullgoda alternativ till de konstnärer som idag har ateljéer i huset. Och självfallet måste galleriet leva vidare, där eller i andra lokaler.
Jag hoppas och tror att det går att hitta en acceptabel lösning för alla. Det förutsätter förstås att vi från kommunens sida är lyhörda. Och det är förstås ingen nackdel om närmast berörda agerar med sans och balans.