Sverige har begåvats med ny rikspolischef. Förutsättningarna att lyckas tycks goda. Anders Thornberg har visat ett modernt och modigt ledarskap och kan vara rätt person att driva nödvändig kulturförändring i en effektiv och rättssäker Polismyndighet.
En nyckel till framgång är att använda de kunniga akademiker som anställts på senare år – och att rekrytera nya. Utredningsexperter inom exempelvis IT och ekonomi frigör tid och resurser för poliser att ägna full kraft åt kärnverksamheten. Efterspelen av terrorattacken på Drottninggatan och helikopterrånet i Västberga illustrerar kraften när poliser och akademiker samverkar. Mer av den varan krävs när brottsligheten blir grövre och mer komplex.
Med Thornbergs tillträde lämnar Dan Eliasson. Hans uppdrag blev tufft trots historiskt stora resurstillskott från regering och riksdag. Man kan tycka olika om Eliasson. Akademikerfackliga företrädare vittnar om ett ofta öppet och lyssnande ledarskap. Andra är kritiska. Oaktat sakfrågan är behandlingen av Eliasson sorglig. Situationen urartade närmast i skolgårdsmobbing där profilerade personer tävlade om att ta heder och ära av honom.
Allvarligast är att oppositionen hellre skjutit på rikspolischefen än justitie- och inrikesministern. Det är olyckligt och obegripligt. Eliasson var en omvittnat uppskattad chef som av Alliansregeringen utsågs till generaldirektör för såväl Försäkringskassan som Migrationsverket. Att attackera en tjänsteman snarare än ansvarigt statsråd är svagt. Angrip gärna regeringen för allt från resurstilldelning till styrning av polisen men rikta inte udden mot den som utsetts att utföra uppdraget.
Drev som dessa reser frågan om vem som är nästa myndighetschef på tur. Utvecklingen hotar på sikt grunderna i den svenska förvaltningsmodellen och bidrar varken till möjligheten att lösa myndighetsuppdraget eller att rekrytera framtida tjänstemän till ledarroller inom statsförvaltningen.