Folkbladet och Widar Andersson har tidigare och tydligare än någon annan socialdemokrat tagit upp migrationens baksidor. Med sina sylvassa analyser har han hjälpt till att sticka hål på den bubbla av försköningar som länge präglade debatten. Jag tillhör dem som definitivt anser att Sverige har ett ansvar för att skydda människor som tvingas fly från krig och förtryck. Trots det känner jag mig träffad av Folkbladets kritik. Jag borde ha erkänt nyanserna, resonerat om både för- och nackdelar, också i denna fråga.
Widar Andersson och Folkbladet kritiserar med samma skärpa och envishet övriga partiers förhållningssätt till Sverigedemokraterna. Det är dumt och omoget och dessutom kontraproduktivt att vägra prata med SD. Jo, även på den punkten har Folkbladet en poäng. Den som försvarar demokratins principer och tror på sina egna argument bör rimligen vara beredd prata med alla.
Det betyder emellertid inte att oron för SD-s politik är obefogad. Och det betyder inte enligt min mening att mitt eget parti ska bjuda in SD till förhandlingar. Det är sant att till exempel Moderaterna i en del sakfrågor ligger längre ifrån mitt eget parti än vad SD gör, men jag har aldrig hört Moderaterna prata om riktiga svenskar och andra svenskar. Jag har aldrig upplevt att Moderaterna svajar i grundläggande demokratiska frågor.
I dag finns det inget parti som förnekar att invandringen har baksidor, men det finns bara ett parti i riksdagen som ser invandring och invandrare per definition som problem. Jag tycker som sagt att Widar Andersson har en poäng när han kritiserar den lite aningslösa inställningen till invandring, men av någon för mig obegriplig anledning förhåller han sig lika aningslöst till SD-s politik.
Det är som sagt ett parti som delar upp och kategoriserar människor som lever och verkar i vårt land i riktiga och andra svenskar. Som talar om människors nedärvda ”essens” och som menar att svenskheten tar generationer att utveckla. Det här är inget marginellt idémässigt arvegods hos SD, utan själva grunden för partiets idéer och praktiska politik. Ungefär lika betydelsefull som den generella välfärden är för Socialdemokraterna eller äganderätten för Moderaterna.
Med SD-s logik kommer en betydande del av alla svenskar att reduceras till oriktiga svenskar. Det är ett uttryck för en minst sagt grumlig syn på demokratin och svenskheten, och något som skulle förstärka motsättningarna och spänningarna i samhället.
Omfattande flyktingströmmar orsakar påfrestningar, men det betyder inte att all rörlighet per definition utgör ett hot mot den nationella tryggheten och stabiliteten. Jag tror inte på slutsatsen att Sverige ska stoppa nästan all invandring och minimera allt internationellt samarbete. Och även om invandringen kan kosta pengar blir inte min slutsats att Sverige ska vända ryggen till människor som tvingas fly eller överge asylrätten. Åter igen, i den här debatten som i alla andra krävs nyanser.
Det är därför jag har svårt förstå den enligt min mening aningslösa hållningen till SD. När jag läser en del av Widar Anderssons ledare får jag intrycket att han är mer orolig för det han kallar ultraliberalism än för SD-s form av nationalism. Som om Annie Lööf utgör ett allvarligare hot än Jimmie Åkesson.
Widar Andersson försöker lugna mig och andra med att SD så småningom kommer att slipas ner på samma sätt som många andra har slipats ner av det parlamentariska vardagsgnetet. Widar Andersson tycks tro att det inte finns något bättre botemedel mot extrema åsikter än en rejäl nypa förhandlingar.
Nja, erfarenheterna från andra länder säger att det inte finns någon sådant självklart samband. Dessutom måste rimligen en pragmatisk demokrats första instinkt vara att hitta förhandlingspartners som ligger så nära de egna åsikterna som möjligt.
Åter igen, för mig blir det obegripligt när Folkbladets ledarsida förefaller mer orolig för Annie Lööf än för Jimmie Åkesson. Obegripligt och aningslöst.