Här ser vi packhuset som byggdes om till Televerkets regionala huvudkontor. Och som nu rymmer en rad oika verksamheter.
1988. Uffe Lööf var VD på Lundbergs. Jag var nyanställd stadsarkitekt i Norrköping. Vi träffades på mitt kontor. Han visade vad som behövde göras på Kvarnholmen då Holmen flyttade ut pappersbruket till Malmölandet vid Bråviken. Först en fyrfilig väg in från Gamla Torget. Sen raka området helt rent. Sen skulle man kunna se vad marken skulle kunna användas till.
Jag tyckte precis tvärtom. Att man inte skulle riva först utan tänka först, sen bygga om eller möjligen bygga nytt en etapp i taget. Inte bostäder, utan nåt som rimmade med den gamla industriella användningen.
Egentligen fanns grundläggande beslut. Holmen och Norrköpings kommun hade träffat ett samarbetsavtal. Där ingick visionen om ett kultur- och kongresshus. 1986 hade Holmen anordnat en arkitekttävling. Den vann Helsingforsbaserade arkitekten Kai Wartiainen. I hans idé ingick att jobba stegvis.
Holmenbyggarna som stod för projektet var ett konsortium med Lundbergs och SIAB som huvudägare. Byggnads AB L E Lundberg hade startats av Lars-Erik Lundberg redan 1944. Han var fortfarande aktiv som styrelseordförande. Han och sonen Fredrik Lundberg expanderade koncernen med inriktning på pappersindustrier och egna markinnehav.
Här ser vi en något yngre upplaga av artikelförfattaren Måns Hagberg som fotograferas mitt i det Industrilandskap som han var med om att förverkliga då det begav sig.
Urgamla Holmens bruk i Norrköping tillverkade ännu på 1980-talet papper i stor skala mitt inne i centrala stan. När pappersbruket flyttade (och bytte namn till Braviken) blev den forna industrimarken i centrala Norrköping ledig för andra ändamål.
En sak måste fixas omgående! Gällande stadsplan angav tung industri. Det var omöjligt att ge bygglov för nya ändamål. Att vänta ut en färdig, modern detaljplan skulle ta alldeles för lång tid.
Som byggbyråkrat var jag hemma i den senaste lagstiftningen. Där fanns ett nytt planinstitut, "områdesbestämmelser", perfekt i det här läget. Kommunen och markägarna kom överens. Stadsarkitektkontoret fick uppdrag att ta fram områdesbestämmelser. Det blev ett paket med ny översiktsplan för Holmenområdet, områdesbestämmelser för att ge intentionerna rättsverkan och ett beslut att upphäva den gamla stadsplanen.
Här ser vi arkitekten Kai Wartiainen i ljusa kläder. Bilden är tagen 23 april 1987 då Wartiainen just presenterats som vinnare i Holmens miljonpristävling om Industrilandskapet. De tre andra är från vänster andrapristagaren Alexis Pontvik, arkitekten Bengt Lindroos och Ray Happ från Holmen.
Arkitekttävlan
Det blev en kamp mot klockan. En riktig nagelbitare! Holmenbyggarna hade lyckats förhandla fram en uppgörelse med Televerket att anordna det regionala huvudkontoret på Holmen. Planjobbet blev klart just in time. Antagande i kommunfullmäktige. Bygglov i byggnadsnämnden. Om det blivit tre veckors försening hade inget blivit av. Byggkonjunkturen höll på att kollapsa. Televerket hade börjat ombildas till Telia.
Byggstart 1990. Ett tvåvånings packhus för tidningspappersrullar fick ett nytt stort kupoltak med lanternin ovanpå. Idag en karaktärsbyggnad. Kai Wartiainen stod för designen.
1990 var det övriga området mellan Dalsgatan och Holmentornet en djup grusgrop. I december utsågs Holmentornet till byggnadsminne nummer 1000 i Sverige. Riksantikvarieämbetet ville fira. Men deras representant bleknade vid insikten om att tornet balanserade på kanten av en stor grop. Firandet fick anstå.
Här en bild från mars 1991. Lundbergs vd Ulf Lööf (till vänster) och kommunstyrelsens ordförande Kaj Krantz (S) skakar hand inför Folkbladets fotograf Anita Kjellbergs kamera. De har precis kommit överens om att bygga konserthuset Louis de Geer.
Projektet för Symfoniorkesterns hus började ta form. Holmenbyggarna höll med mark och befintliga byggnader. De anlitade samma arkitektfirma, Lund & Valentin i Göteborg, som projekterade Göteborgsoperan. Jag hade slutat på kommunen, men fick som konsult på VBB Arkitekter uppdrag att ta fram ny detaljplan för Holmenområdet och att fungera som sammankallande i en ledningsgrupp för samordning mellan kommunen och Holmenbyggarna.
Varje sammanträde började med att jag påminde om det alla var överens om. Att detta skulle bli en riktigt bra stadsdel, Norrköpings nya kärna, och i motsats till det tidigare stängda fabriksområdet öppen för alla. Företagens ekonomi skulle fungera. Sen diskuterades detaljerna. Där skar sig åsikterna allt som oftast.
Holmenbyggarna flög in Wartiainen från Helsingfors då hans idéer stämde med deras. Det skulle bli ett underjordiskt garage framför Holmentornet. Kai tyckte att det var onödigt med vatten i den damm som skulle anordnas. Det skulle räcka med asfalt och betongglas. Man skulle kunna ana bilarna där nere som stora fiskar. Jag tyckte att det skulle vara en damm med vatten i. Att den som klev ner i vattnet skulle bli blöt. Så blev det.
Nu leds 100 liter vatten i sekunden genom dammen. Den påminner om den arm av Strömmen som en gång i tiden avgränsade Holmen från stan. Men det var svårt att hitta en bra utformning! Då kom Holmenbyggarnas projektansvarige Peter Whass på den cirkellinje som nu ser så självklar ut. Landskapsarkitekten Thorbjörn Andersson fick till en påkostad detaljutformning. Trafikytan framför tornet stensattes i exklusivt mönster. Anbudsgivaren fattade nog inte riktigt hur svårt det var att lägga, utan gav ett normalt pris. Nu ligger stenarna där. Det blev snyggt!
Arkitekten Kai Wartiainen som vann Holmens pristävling 1987 kom 2013 tillbaka till Norrköpings industrilandskap som arkitekten bakom det spektakulära huset Katscha.
Konserthusprojektet flöt på. Idén att riva allt var helt borta. I stället blev det foajéutrymmen där pappersmaskin nr 4 stått. Den byggnaden var från 1954, ritad av arkitektnestorn Ivar Tengbom. Konsertsalen utformades snarlikt den i Göteborgsoperan och skohornades in i en byggnad som tidigare använts till massaberedning. Byggnadens skal bevarades. Fasaderna med störtschakt klädda med rostfri plåt finns kvar.
Inuti ersattes de gamla konstruktionerna med en cylinder av betong. Den göts med glidform. Det tog tio dygn med arbete dygnet runt. Norrfasaden ut mot Hästskodammen fick ett stort burspråk. Länsantikvarien såg till att det inte blev alldeles för stort. Arkitekterna tänkte hänga konstruktionen i vajrar, men det blev en mer pålitlig lösning med stöd ner till fast berg.
Många hade dömt ut bygget som omöjligt, men det gick förbluffande bra. Symfoniorkestern kunde flytta in i bra lokaler med trettio övningsrum. Det var som att flytta ur en garderob sa någon där. Håkan Hagegård medverkade vid en smygpremiär långt innan den officiella invigningen. Sen han fått tyst på en byggfläkt berömde han akustiken. Konferensverksamheten fick plats i angränsande hus.
Det vart riktigt bra. Uffe Lööf kunde konstatera att resan inte varit enkel, men att han genom alla dess turer burit fram projektet med sina bara händer tills Louis De Geer Konsert & Kongress kunde invigas 1994.