Likaså redovisar forskare sina synpunkter vad de kommit fram till. För 10 år sedan ledde jag arbetet med just kriminella gäng och dess brottsoffer i Norrköping utifrån socialtjänsten och i samverkan med andra myndigheter som berördes av dessa problem. Verksamheten pågick i 1,5 år och under denna relativt korta tid lyckades vi tillsammans få ett mycket tungt kriminellt gäng att lägga ned sin verksamhet och ta tag i sina liv för att göra en förändring. Kriminaliteten gick också ned under den mest intensiva perioden när flera hoppade av sin kriminella bana. Alla vi som arbetade med detta hade fullt upp hela tiden med motivations-arbete, placeringar, akutbesök m.m.
Att arbeta med denna målgrupp kräver en stor flexibilitet i bemötandet där vardagen är mycket stressande för den som ägnar sig åt kriminalitet. Tydlighet i kommunikationen och uthållighet i kontakten är mycket viktigt och en förutsättning för att skapa tilliten till det samhälle som den kriminella personen valt bort för att leva i sin egen värld med sina egna lagar. Lojaliteten utmanas hela tiden i ett motivationsarbete för att välja bort den kriminella banan. Därför blir aldrig ett sådant arbete en ”quick fix”.
Endast tålmodigt långsiktigt arbete har en förutsättning för att nå målet att få ned gängbrottslighet. Självklart kunde vi inte under en sådan kort period få alla dessa gängmedlemmar drogfria eller att avsluta sin kriminalitet och fick en del bakslag men vi kom en lång bit på väg, där vi också gav brottsoffer stöd. Tyvärr fick inte verksamheten fortsätta då höga chefer inte tyckte det var socialtjänstens huvuduppgift då det också kostade en del medel i placeringar. Det måste finnas en legitimitet att i lugn och ro bygga upp och genomföra en praktisk fungerade verksamhet över tid. Kommunerna kommer behöva mer ekonomiskt stöd liksom civilsamhällets organisationer i övrigt för detta arbete dvs medel som behövs till placeringar, mer personal som har utbildning samt för att på bred front vidareutveckla redan bra verksamhet eller starta sådan i riskområden.
Säkert behövs lagstiftningen ytterligare skärpas över tid gällande att inskränka kriminella aktiviteter och även ge barnkonventionen utökat stöd i vår lagstiftning för våra barn o ungdomar.
Barn, ungdomar och unga vuxna som befinner sig i riskzonen eller inne i kriminalitet kan inte få lämnas åt sitt eget öde.
NU behövs kraftsamling i hela samhället i en ordinarie verksamhet (inga projekt) där alla tänkbara insatser som är väl beprövade eller evidensbaserade används. Sociala insatsgrupper och avhopparverksamhet finns redan nu i en del kommuner. Hoppas verkligen de har kommit för att stanna. Praktiskt arbete i bostadsområden och i gängmiljöer samt med de kriminellas familjer är vad som behövs.
Vi behöver dock inte
– outbildad vaktpersonal på gatorna/bostadsområden.
– polis och åklagare som övertar socialtjänstens lagstiftning och gör omhändertaganden av barn/ungdomar.
– särskilda läger för kriminella ungdomar.
Vi vet vad som behövs och kunskaperna finns med bra personal i frontlinjen. Det är dags att gå från ord till praktisk handling. Många kommuner saknar idag ekonomiska resurser för dessa insatser enligt genomförda undersökningar.
Det kostar men vi har inget val om vi menar allvar med att tillsammans skapa ett gemensamt Sverige.