I slutet på 1980-talet var Drottninggatan och hela närområdet hårt slitet. Affärslivet tynade i det som nu kallas Gamla Stan. Spårvägsspåren var uttjänta. Fyrans vagnar högg sig fram i svängen mot Trädgårdsgatan.
Biltrafiken skulle ha avlysts, men Taxi hade överklagat och fått rätt att använda Drottninggatan som genomfartsled. Många andra bilister hängde på. Fotgängarna fick hålla sig på trottoarerna som skildes från körbanorna med höga kantstenar.
Somliga ville slopa spårvagnarna och låta bussar ta över. Andra ville platta till hela gatan från fasad till fasad, asfaltera med kulört asfalt och blanda trafikslagen, med eller utan spårvagnar.
Då tillsatte kommunen en tvärfacklig utredning. Den arbetade enligt den metod som utarbetats av den danske arkitekten Jan Gehl och hans kollegor. Från en start med Ströget i Köpenhamn har metoden spritt sig över världen.
Norrköping hade faktiskt den svenska östkustens näst efter Stockholm största kommersiella centrum. En hel del kurvor pekade uppåt. Det finns andra fördelar. På innersta kvadratkilometern bor det väldigt mycket mer folk än på motsvarande yta i Stockholm där kontoren tagit över. Stan kan leva även efter klockan sex.
Med många var för sig ganska enkla åtgärder skulle stan också bli betydligt trivsammare. Drottninggatans klassiska stenstadsutformning behölls. Kantstenarna sänktes till 7 cm. Högt nog att tydligt markera "gångbana" men bekvämt att gå över. Spårvagnarna behölls liksom stensättningen runt spåren. Bilfritt.
Vid varuhusen skulle det bli väldigt trångt för gångtrafikanterna och saknas plats för uteserveringar. Kommunens trafikplanerare Sven Ekman kom då med ett radikalt förslag: Kör med enkelspår på den delen! Jag var en av många som sa att det kan ju inte gå, men Sven Ekman slog fast att det fungerade i Amsterdam. En delegation åkte ner och kollade. Greppet fungerade bra i Nederländernas största stad som har sjudubbel befolkning mot Norrköping.
Spårtekniskt är lösningen smart. Det behövs inga växlar. Norr- och södergående vagnar går på skilda rälsar omedelbart intill varann. Det behövdes ingen avancerad signalutrustning. Förarna följer tidtabellen och har visuell kontakt.
"Det Stora Lyftet" genomfördes under några år. Det kostade en hel del. För pengarna fick Norrköpingsborna tillbaka sin stad, fick behålla sina spårvagnar och fick den framtidstro som sedan dess hjälpt staden att utvecklas från krisande textilstad till den lilla storstad med skiftande verksamheter Norrköping idag är.