Upploppen i påskhelgen är ett tydligt resultat av den mångkulturella splittringspolitik som förts i Sverige i årtionden. I tider av segregation, religiös och kulturell splittring satsar Norrköpings kommun stora summor på följande projekt • Att främja mångkulturell gemenskap genom transversella dialoger; tilldelad summa: 1 252 585 kronor (Linköpings Universitet). Så här: Vi ska forska på ”mångkulturell gemenskap”. Vi tror att vi vet att det är bra, väldigt bra, tydligen, så vi satsar 1,2 miljon. Vi tycker att man applåderar sig själv rakt in i mörkret.
De som förespråkar studier av mångkultur borde svara på varför fokus på etniska, kulturella och religiösa skiljelinjer skulle hjälpa oss bli mer toleranta. Varför studier av det som skiljer oss människor åt skulle skapa solidaritet och förståelse? Är det inte snarare så att vi ska sätta fokus på det som förenar oss? En tydlig kulturell gemenskap är ett verktyg för skapa en känsla av samhörighet och en ökad förståelse för hur det svenska samhället är uppbyggt. Vår gemensamma kultur ligger till grund för det som är unikt för Sverige, vår demokrati, våra grundlagar och vår tolerans och öppenhet.
Men Sverige har förändrats i grunden, ungefär 1,5 miljon invånare, födda i andra länder har kommit hit. De kulturella omvälvningar som det innebär måste tas på allvar. Nya traditioner och främmande kulturer kan vara intressanta, men vi får inte blunda för hur komplext det mångkulturella begreppet är. All mångkultur är inte förenlig med vår demokrati inte heller helt ”ofarlig”. För att citera Carolin Dahlman:
”Vad händer på sikt om vi som älskar frihet, demokrati, individuella rättigheter och jämställdhet inte högljutt står upp för dessa värden – av rädsla för att trampa andra på tårna?
Att okritiskt lägga pengar på forskning som handlar om att fokusera på det mångkulturella i samhället leder nödvändigtvis inte till något som är positivt eller inkluderande. Forskningen, anser vi bekräftar istället att fokus på olikheter leder till splittring och segregation, alltså motsatsen till det vi säger att vi eftersträvar.
Vi anser, till sist, att dialogen om ”mångkulturell gemenskap” endast bidrar till att man lär sig hävda att den egna gruppens behov är viktigare än att vara solidarisk med andra människor. Följden blir att man bara ser kampen för sina egna rättigheter som viktig. Konsekvenserna av detta mångkulturella ”identitetstänkande” ser vi nu i Örebro, i Navestad, i Skäggetorp, i Malmö och i Landskrona.
