Upploppen i pĂ„skhelgen Ă€r ett tydligt resultat av den mĂ„ngkulturella splittringspolitik som förts i Sverige i Ă„rtionden. I tider av segregation, religiös och kulturell splittring satsar Norrköpings kommun stora summor pĂ„ följande projekt âą Att frĂ€mja mĂ„ngkulturell gemenskap genom transversella dialoger; tilldelad summa: 1 252 585 kronor (Linköpings Universitet). SĂ„ hĂ€r: Vi ska forska pĂ„ âmĂ„ngkulturell gemenskapâ. Vi tror att vi vet att det Ă€r bra, vĂ€ldigt bra, tydligen, sĂ„ vi satsar 1,2 miljon. Vi tycker att man applĂ„derar sig sjĂ€lv rakt in i mörkret.
De som föresprĂ„kar studier av mĂ„ngkultur borde svara pĂ„ varför fokus pĂ„ etniska, kulturella och religiösa skiljelinjer skulle hjĂ€lpa oss bli mer toleranta. Varför studier av det som skiljer oss mĂ€nniskor Ă„t skulle skapa solidaritet och förstĂ„else? Ăr det inte snarare sĂ„ att vi ska sĂ€tta fokus pĂ„ det som förenar oss? En tydlig kulturell gemenskap Ă€r ett verktyg för skapa en kĂ€nsla av samhörighet och en ökad förstĂ„else för hur det svenska samhĂ€llet Ă€r uppbyggt. VĂ„r gemensamma kultur ligger till grund för det som Ă€r unikt för Sverige, vĂ„r demokrati, vĂ„ra grundlagar och vĂ„r tolerans och öppenhet.
Men Sverige har förĂ€ndrats i grunden, ungefĂ€r 1,5 miljon invĂ„nare, födda i andra lĂ€nder har kommit hit. De kulturella omvĂ€lvningar som det innebĂ€r mĂ„ste tas pĂ„ allvar. Nya traditioner och frĂ€mmande kulturer kan vara intressanta, men vi fĂ„r inte blunda för hur komplext det mĂ„ngkulturella begreppet Ă€r. All mĂ„ngkultur Ă€r inte förenlig med vĂ„r demokrati inte heller helt âofarligâ. För att citera Carolin Dahlman:
âVad hĂ€nder pĂ„ sikt om vi som Ă€lskar frihet, demokrati, individuella rĂ€ttigheter och jĂ€mstĂ€lldhet inte högljutt stĂ„r upp för dessa vĂ€rden â av rĂ€dsla för att trampa andra pĂ„ tĂ„rna?
Att okritiskt lÀgga pengar pÄ forskning som handlar om att fokusera pÄ det mÄngkulturella i samhÀllet leder nödvÀndigtvis inte till nÄgot som Àr positivt eller inkluderande. Forskningen, anser vi bekrÀftar istÀllet att fokus pÄ olikheter leder till splittring och segregation, alltsÄ motsatsen till det vi sÀger att vi efterstrÀvar.
Vi anser, till sist, att dialogen om âmĂ„ngkulturell gemenskapâ endast bidrar till att man lĂ€r sig hĂ€vda att den egna gruppens behov Ă€r viktigare Ă€n att vara solidarisk med andra mĂ€nniskor. Följden blir att man bara ser kampen för sina egna rĂ€ttigheter som viktig. Konsekvenserna av detta mĂ„ngkulturella âidentitetstĂ€nkandeâ ser vi nu i Ărebro, i Navestad, i SkĂ€ggetorp, i Malmö och i Landskrona.