Ett par dagar före valet till Europaparlamentet 2019 utlöste Dagens Nyheter drevbomben mot Lars Adaktusson. Den bomben skulle komma att kosta Kristdemokraterna ett antal procentenheter i stöd och Adaktusson hans position som KD: s andre vice ordförande och ledamot i KD: s styrelse. Det var den mätbara skadan. Den personliga skadan i form av förlorad ställning, självkänsla, vänner och psykisk hälsa går inte att vare sig värdera, utkräva ansvar eller få upprättelse för.
Vad som hände? DN med chefredaktör Peter Wolodarski i täten utpekade Adaktusson som abortmotståndare: ”Röstade emot kvinnors aborträtt 22 gånger i Europaparlamentet”. Övrig media följde snabbt efter. Snart innehöll även SVT: s nyhetssändningar påståenden om att den ”antiabortröstande” Adaktusson ”vid flera tillfällen röstat mot kvinnors rätt till abort”. DN: s motiv var solklart: Sänka KD: s siffror i det stundande Europavalet, låt vara på bekostnad av en människas ära och heder.
Ära och heder? Menar vi att det är förtal att kalla någon ”abortmotståndare”? Ja, eftersom att peka ut en person som ”abortmotståndare” är i svensk kontext idag jämförbart med ett utpekande av någon som rasist, sexist, mutbar eller något annat epitet som klassar en person som klandervärd. Det får de konsekvenser som förtal ger, den utpekade blir dömd, behandlas som paria och får sitt liv sönderslaget.
Men röstade inte Adaktusson ”mot abort”? Nej, det gjorde han inte. Detta särskilt som EU-parlamentet inte har någon som helst beslutanderätt över abortfrågan. En ordning som KD – och andra riksdagspartier – vill behålla. Därför har Adaktusson röstat emot resolutioner i EU-parlamentet där EU: s makt i bl a abortfrågan föreslås stärkas. Det innebär verkligen inte att ”rösta emot kvinnors aborträtt”, det är precis tvärtom. Att det förhöll sig på det här sättet var DN och övrig media väl medvetna om. Men i medias förenklade och förvridna version av verkligheten innebär tydligen blotta ordet ”abort” i en text, att den som inte ställer sig bakom texten automatiskt är motståndare till kvinnors rätt till abort.
När Lars Adaktusson efter en tid av bestörtning till slut ringde oss och bad om hjälp till upprättelse, visade sig dock ansvarsutkrävning närmast omöjlig. Skälen härför skulle få grundaren av den svenska statsapparaten, Axel Oxenstierna, att rotera i sin grav.
En privatperson som blir kränkt genom påståenden i svensk media, har att vända sig till den s k Medieombudsmannen (MO), vars beslut kan överklagas till Mediernas Etiknämnd (MEN). Vid klander, är mediet skyldigt att publicera ett uttalande om fällningen och betala en expeditionsavgift.
Men fungerar det frivilliga, svenska systemet? Bakom MO och MEN står ingen oberoende myndighet eller opolitiska tjänstemän, utan mediernas huvudorganisationer och företag, såsom TU ‒ Medier i Sverige, Sveriges Tidskrifter, TV4, SVT, SR, UR, Svenska Journalistförbundet och Publicistklubben. Granskarna utgörs alltså av just de media de är utsedda att granska. En av grundstenarna i maktfördelningsläran är att den dömande makten måste vara oberoende från den lagstiftande makten. Men i MO och MEN är alla delar av systemet desamma som dess medlemmar.
Så vad hände med Adaktussons ärende i MO och MEN? MO menade bl a följande: ”Den pressetiska bedömningen handlar inte om vad som är sant eller falskt i de anmälda artiklarna, utan om Lars Adaktusson tillfogats en oförsvarlig publicitetsskada av innehållet.” ”Det finns ett betydande utrymme i media för att analysera och tolka politikers agerande. Politiker får i stor utsträckning acceptera att vad de säger och hur de röstar kan uppfattas på olika sätt.” Det är svårt för mottagaren, som just fått sitt liv sönderslaget, att uppfatta svaret på annat sätt än att MO anser att den media deras egen organisation består av ska få skriva vad de vill och att politiker inte kan ta personlig skada av grovt förvrängda påståenden. Exakt 6 månader efter den sista inlagan i överklagandet till MEN, kom till slut häromdagen också nämndens beslut. Det bestod av en enda mening: ”Mediernas Etiknämnd delar MO:s bedömning att det inte finns skäl att rikta pressetisk kritik mot tidningen.” Därmed är Lars Adaktusson utan upprättelse. Vi övriga mediekonsumenter får fortsätta sväva i ovisshet om det vi läser och hör överhuvudtaget är sant.