I rapporten "Stuprörstänkande gör samhällets kostnader för ohälsa onödigt höga" av Ramsberg och Ekelund (2011), uppskattas kostnaden för ohälsa i Sverige till cirka 25 procent av bruttonationalprodukten (BNP). Inkluderar man alla andra samhällsproblem så är det inte osannolikt att man når hälften av BNP. I pengar motsvarar detta mer än 2000 miljarder årligen. Är detta bra eller dåligt? Fördelen med samhällsproblem är att de skapar jobb och att de faktiskt ökar BNP avsevärt. Om vi inte hade några samhällsproblem så skulle BNP minska med nära hälften och arbetslösheten bli extremt hög. Men där slutar nog fördelarna! Samhällsproblem alstrar inte enbart enorma kostnader men också ofantliga CO2 utsläpp, energikrav, resursbehov, miljöförstöring, lidande och en mycket stor arbetsbörda. Man kan ju undra hur stor andel av BNP som skall gå till samhällsproblem innan politiker känner att gränsen är nådd. Speciellt när klimatförändringen skenar iväg och vi skall sänka CO2 utsläppen. Då finns det nog några som menar att det är väldigt svårt att minska samhällsproblemen och att det redan görs mycket. Kanske är det svårt men för mig framstår det politiska ledarskapet som synnerligen bristfälligt. En krissituation som denna kräver avsevärt mycket djupare diskussioner där hela befolkningen engageras.
När är gränsen nådd?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.