Informationskampanjen ”Bli inte lurad” har blivit en medialt viral framgång. Men framgången kommer sig inte av de skäl som Myndigheten för psykologiskt försvar sannolikt hoppats på. Kampanjen har de senaste veckorna istället använts för att angripa våra egna makthavare och mediehus som man menar inte lever upp till myndighetens källkritiska ideal.

Tanken med kampanjen från den statliga myndigheten var att upplysa om utländska påverkanskampanjer. Men problemet är att ”Bli inte lurad”-kampanjen passar så mycket bättre till att peka ut bristerna i inhemsk svensk nyhetsrapportering, däri inräknat de tusentals tendentiösa tweets som våra journalister och folkvalda politiker dagligen kastar i ansiktet på varandra. Starka känslor påverkar förnuftet. De svenskar som påpekar detta utövar en sorts källkritik, men den kritiserade källan är våra makthavare.

Inför denna källkritik manar istället professor Åsa Wikforss (DN) till lugn – att sitta ned i båten – och passar på att tillrättavisa journalisterna Stina Oscarson (SvD) och Nina Solomin (Fokus) för att fara med osanning – de slåss med halmgubbar! Oscarsons farhåga att staten kan komma att avgöra vad som är sant eller falskt är inte en meningsskillnad som Wikforss vill bemöta – Oscarson avfärdas istället som desinformerad.

Wikforss bemöter heller inte Solomins sakargumentet om att nuvarande myndighetsinsatser, från såväl Sverige som EU, riskerar hämma debatten om samhällets brister. EU:s desinformationskampanj är så brett formulerad att den stoppar allt som kan ”hota demokratierna, polarisera debatten och sätta hälsan, säkerheten eller miljön för EU-medborgarna i fara”. Frågan är då, exempelvis, om EU kan inskränka opinionsarbete mot dagens klimatpolitik – att problematisera vem som betalar för omställning till ett fossilfritt samhälle – med hänvisning till att opinionsbildaren sätter miljön för EU-medborgarna i fara. Dessa politiska avvägningar speglar varför journalister som Solomin ifrågasätter ”Bli inte lurad”-kampanjen.

Att liknande desinformationkampanjer i USA nyligen pausats efter massiv kritik om att den inriktar sig på konservativa debattörer ger oss anledning att diskutera vad som är den framkomliga vägen här i Sverige.

George Orwell och hans”1984” – som även Wikforss lutar sig mot – bör åter vara vår utgångspunkt för vägen fram. Under Andra världskriget arbetade Orwell själv med desinformation för BBC. Han ska under anställningsintervjun ha sagt sig förstå poängen av att, i krigstid, bidra till propaganda för brittiska staten.

Även i Orwells samtid intog vår egen Vilhelm Moberg en liknande inställning till svenska statens propagandaarbete. På uppdrag av Försvarsstabens bildningsdetalj skrev Moberg Svensk strävan (1941) i ett försök att formulera hur svenskarna behöver göra sig förtjänt av Sverige. Propagandan syftade till att skapa vilja att försvara landet. Moberg bad inte folk sitta ned i båten, han hjälpte till att ro den.

Anekdoten om Orwell och Moberg illustrerar hur information (att tala sanning) och politisk vilja (att försvara sitt land) existerar i ett spänningsfält, där det mest rakryggade är att erkänna hur avvägningar görs. Det obehagligt Orwellianska börjar först när du själv tror att dina meningsmotståndare är ”desinformerade”.

Konflikten handlar sannolikt inte om svenskarnas källkritik utan om vår källtillit. Etablerade nyhetsplattformar, inklusive den universitetsvärld som Wikforss och jag själv representerar, utmanas alltmer av alternativa informationsentreprenörer. Det är då frestande att uppmana medborgarna att hålla fast vid det gamla, att inte reagera för starkt, att sitta ned i båten.

Jag tror snarare att förmågan att tänka kritiskt behöver kombineras med viljan att reagera emot vad som förefaller vara missbrukande maktutövande, i detta fall i form av ”Bli inte lurad”-kampanjen. Om Åsa Wikforss på allvar vill ta strid för det kritiska tänkandet bör hon tillåta kritik även av våra makthavare och av demokratins institutioner. Annars riskerar hennes folkbildande insatser att få motsatt verkan.

Hon utmålar ”Bli inte lurad”-kampanjens meningsmotståndare som desinformerande. Men konflikten handlar om källtillit, inte om källkritik.