Det är ett verkligt europeiskt supervalår vi genomlever där en efter en av Europas kärnländer väljer riktning för framtiden. Frankrike, Tyskland och Nederländerna i all ära men många av oss känner speciellt för Storbritannien. Kanske är det språket som gör att flertalet svenskar hänger med hyggligt i valdiskussionerna. Det på många sätt attraktiva valsystemet skapar utrymme för rejäla omslag i parlamentet och gör därmed sitt för dramatiken. Möjligen adderar även bilden av underhusets spirituella debattkultur.
Efter det - både för britter och övriga européer - nedslående beslutet om Brexit spelar det större roll än någonsin var Storbritannien tar vägen. Vi svenskar påverkas flerfalt. Utträdet ur EU riskerar drabba såväl exportföretag som utbytesstudenter och alla däremellan. Den konservativa regeringen hade annonserat en ”hård Brexit” innebärandes att Storbritannien helt lämnar den inre marknaden och tullunionen. Den tappade majoriteten för Theresa Mays parti är rimligen ett underkännande av den linjen. Ett mjukare avslut vore bättre för alla parter men unionen kan knappast teckna ett lika omfattande frihandelsavtal som den inre marknaden. Den välbekanta liknelsen om kakan som ej kan ätas och sparas äger sin giltighet på många av livets områden.
Paradoxalt nog saknar det brittiska valet verkliga vinnare. Tories hankar sig vidare men åkte på en rejäl väljarsmäll med tolv tappade mandat. Europapositiva Liberaldemokraterna lyckades inte profitera särskilt på Brexit och de skotska nationalisterna i SNP tappade rejält. Mest fascinerande är tolkningen av Labours resultat. Före valet huserade en konservativ premiärminister på 10 Downing Street och efter valet kommer samma premiärminister bo kvar. Det säger en hel del om ambition och självbild hos delar av vänstern när fortsatt opposition firas som en seger. Själv minns jag den tid när samma parti vann inte mindre än tre val på raken.