När svältkatastroferna duggade tätt i Etiopien på det tidiga sjuttiotalet var media snabbt där och kablade ut nyheten till hela världen. Massiva räddningsinsatser gjordes, bland annat den första rockgalan för insamling av pengar till nödställda. Men medan många tusentals människor i Etiopien räddades svalt andra människor i mindre uppmärksammade katastrofer fortfarande ihjäl och jag minns en hjälparbetare som cyniskt konstaterade att somliga människor får förmånen att svälta ihjäl framför TV-kamerorna, medan andra svälter ihjäl i skymundan.
Katastrofen i Syrien har pågått i fyra och ett halvt år och flyktingströmmarna har ökat hela tiden. Numera är hälften av befolkningen på 20 miljoner människor på flykt. De flesta inom landet och cirka 3 miljoner i grannländerna. I flera år ha en liten del av dessa på livsfarliga vägar sökt sig till Europa utan att människor här brytt sig särskilt mycket. Men bilden på den drunknade treårige pojken Aylan Kurdi slog igenom mediabruset och rakt in i våra hjärtan. När döden inte längre är anonym, något som drabbar någon okänd långt borta, då kan vi inte värja oss längre. Upprördheten över den grymma situationen och solidariteten med de drabbade växer. Kanske växer det fram något gott som är bestående ur detta som också kan få slut på mördandet.
Kriget i Syrien började när folket reste sig mot diktatorn Al-Assad och önskade demokrati. Uppbackad av Ryssland, Iran och Hizbola har han nu i mer än fyra år fört krig mot sitt eget folk och banat vägen för olika extremister där den islamska staten är den mest framgångsrika. Kriget i Syrien har kallats världens grymmaste krig då förlusterna bland civilbefolkningen är fruktansvärt stora. Bilden av den döde Aylan Kurdi kanske kan få världens ledare att förstå att vansinnet inte kan fortsätta, att om landet Syrien ska överleva som nation så måste kriget sluta nu.
Då har Aylan Kurdis död inte bara gett döden ett ansikte, den har också gett livet ett ansikte.