Jag och familjen är sedan ett par dagar på semester i vår sommarstuga. Vädret har hittills inte varit det bästa men tack vare vår vedeldade bastu kan jag, hustrun och våra ungdomar ändå bada. För åtta år sedan, den 22 juli 2011, var vi precis som nu på denna ö i Umeå skärgård. Med kalla kårar följde vi vuxna nyhetsrapporteringarna, de fasansfulla bilderna på liken av ungdomar som då flöt i vattnet utanför en annan ö, norska Utøya.
Vår sommarstuga i Holmsund byggdes av mina morföräldrar när det fascistiska mörkret sänkte sig över Europa i slutet av trettiotalet. Jag undrar vad morfar, som medlem i Tempel Riddare Orden, hade sagt om att Anders Behring Breivik kallar sig tempelriddare.
Det må vara obegripligt att förstå dådet, att kallsinnigt skjuta ned 69 ungdomar. Men under den tid som gått har vi kanske åtminstone börjat begripa den politiska innebörden. Som religionshistorikern Mattias Gardell påpekade i samband med sitt vittnesmål i rättegången så framstod Breivik allt tydligare som fascist ju mer vi fick veta om hans bevekelsegrunder. ”Det kulturkonservativa, det antimuslimska och det antifeministiska är ju ingredienser som funnits med länge. Breivik har tillsatt element ur vit makt-ideologi och högerkristna idéer”.
Traditionell nazism ser ju en judisk världskonspiration som den stora fienden. Den nyare extremhögern pekar ut islam. Daniel Poohl på antirasistiska Expo menar att Breivik är ”en hybrid, han ställer sig över extremhögerns skiljelinjer”. Hans korståg riktar sig dels mot vänsterns och liberalernas mångkulturella ”konspiration” som han tror kommer utrota det norska folket. Men i sitt försvar av den norska ”urbefolkningen” syns också tydliga spår av nazistiskt rastänkande. ”Han säger samma sak som både marginaliserade nazister och rumsrena högerpopulister”.
Vi kan självklart inte anklaga parlamentarisk extremhöger, som exempelvis Sverigedemokraterna, för Breiviks dåd. Samtidigt måste vi, för att bekämpa den, förstå bredden av den antimuslimska höger som nu vuxit fram. För mig som socialist ligger givetvis den långsiktiga lösningen i det massorganiserade svaret i klasskriget. De sociala orättvisorna är trots allt draksåddens jordmån. Men det vore naivt med förhoppningar om en radikaliserad arbetarrörelse och vänster inom en nära framtid. Tvärtom är jag mycket orolig för kappvändare i asyl- och invandringspolitiska frågor och därmed det slutgiltiga sönderfallet för idéerna om ett solidariskt samhälle.
Akut behövs vänstern också förstås men även goda krafter från liberalt håll, föreningslivet, kyrkan etc. Hade jag varit yngre så hade jag väl här lagt till ett trosvisst ”No Pasaran!” Men i ärlighetens namn känner jag mig inte så säker på utgången. Liksom förra gången kommer de efterlevande att fälla sina domar. Vad jag vet var mormor och morfar, liksom nog de flesta andra på denna bruksorts sommarstugeöar, socialdemokrater hela livet. Och för att mina barn och eventuella barnbarn i framtiden inte ska behöva undra, så försöker i alla fall den här skrivbordsradikalen att inte vara en medlöpare när mörkerkrafterna åter igen blivit politiska rörelser på frammarsch i Europa: Leve det mångkulturella samhället! Krossa fascismen!