Förutom Socialdemokraterna, som vill avvakta Finansinspektionens analys som kommer den 14 oktober, är samtliga övriga partier i riksdagen ense om det är dags att helt eller delvis riva upp de obligatoriska amorteringskraven.
På detta har Stefan Ingves svarat trotsigt, att ”i så fall kan det bli aktuellt att höja räntan ännu mer”. Att riksbankschefen försvarar inflationsmålet är inte bara förståeligt. Det är dessutom hans jobb. Det politiska systemet har dock ett vidare ansvar och där tornar problemen upp sig i rask takt.
Annika Wallenskog, chefsekonom på Sveriges kommuner och regioner, varnar i Fastighetsnytt för en kommunal budgethets i höst. Om inte de kommunala fastighetsbolagen stöttas via staten måste hyrorna chockhöjas. I förlängningen väntar en byggkrasch: ”Markaffärerna har frusit till is och nästa månad ryker nya projekt i flera budgetar.”
Ytterst är det skenande energipriser som driver kostnadsökningarna. Energipriserna har därmed förstärkt de problem med brutna leveranskedjor som uppstod redan under pandemin, något som inte minst fick materialpriserna inom byggsektorn att rusa. Även om man inte kan bortse från att vi haft en synnerligen expansiv penningpolitik under de senaste åren, med till och med minusränta som stimulerat hushållens efterfrågan, är det svårt att bortse från att inflationen just nu främst är importerad och ett resultat av bristande utbud. Inte konsumtionsdriven efterfrågan.
Därmed blir det svårt att förstå vilken positiv effekt som ökade räntor skulle få. Snarare är det mer troligt att alltför kraftiga räntehöjningar dels riskerar att driva den ekonomiska utvecklingen mot recession, dels utlösa krav på kompensation via ökade löner. Och därmed kan hyperinflationen vara ett faktum. Men om man som Stefan Ingves bara har ett verktyg i verktygslådan och det råkar vara en hammare måste man givetvis definiera varje problem som en spik. Men tyvärr så är problemet snarare en skruv.
Det är bra att politiken inser det för nu krävs politisk handlingskraft att balansera de oerhörda krafter som är i rörelse. Från ett bostads- och byggbranschperspektiv är det mycket som står på spel. Utifrån tillgänglig data (som fångar det som redan skett) går vi mot en minskning av bostadsbyggandet (påbörjade bostäder) med 25 – 30 procent. Men som Hans Wallenstam påpekade i Dagens Industri redan i somras (23/6) kan det bli värre än så: ”Ett prisras på upp till 50 procent på bostadsrätter och en tvärnit för bostadsbyggandet går inte att utesluta.”
Byggsektorn i Sverige motsvarar cirka elva procent av BNP och är ett smörjmedel även för arbetsmarknaden. Alltså gäller det att hålla hjulen igång. Sannolikt är detta politikernas främsta bevekelsegrund när de nu markerar en vilja att bryta upp amorteringskraven. Men egentligen har Finansinspektionens och Riksbankens argumentation haltat redan från början. När det första amorteringskravet infördes 2016 (en procents amortering vid en belåningsgrad över 50 procent och två procent över 70) visade tillgänglig statistik att hushållen redan amorterade på dessa nivåer. Åtgärden blev därmed främst ett klåfingrigt ingrepp i bankernas dagliga verksamhet.
Det andra amorteringskravet som infördes 2018 fick dock en tydlig fördelningspolitisk profil med udden riktad mot de allra svagaste hushållen. Kombinationen av ett skuldkvotstak motsvarande 450 procent av hushållets årsinkomst och en extra procents amortering över 70 procent, tillsammans med bankernas krav på 7 – 8 procents kalkylräntor i deras Kvar-Att-Leva-På (KALP) kalkyler, fick till följd att inte ens hushåll med två goda löner kunde låna till ett ändamålsenligt bostadsköp.
Här är tre förslag som omedelbart bör verkställas:
1) Bort med det andra amorteringssteget.
2) Återför ansvaret för kreditgivningen till bankerna.
3) Verkställ den möjlighet till amorteringsfrihet de första fem åren vid köp av nyproduktion som redan finns i dagens lagstiftning.
Som SBAB:s chefsekonom Robert Boije flera gånger påpekat utlöstes 1990-talets finans- och fastighetskris av olyckliga policybeslut, främst en snabbt genomdriven skattereform som över en natt fördubblade hushållens boendekostnader. Om det vill sig illa kan det gå samma väg nu. Alltså dags för politikerna att greppa taget om ratten och förpassa de tondöva cheferna på Finansinspektionen och Riksbanken till baksätet.