I ett historiskt beslut runt nyår varnades Polen av EU-kommissionen för lagförslaget att politiskt styra utnämningar av domare inom rättsväsendet. Kommissionen slår fast att domstolarnas oberoende är i fara och därmed de demokratiska principer som Europasamarbetet vilar på. Avskedade domare vittnar om farten och kraften i utvecklingen. ”Jag är inte orolig, jag är skräckslagen” som ordföranden i landets Högsta domstol uttryckt saken.
Bland svenska politiker råder såvitt känt enighet om att den polska rättsstaten ska försvaras. Dessvärre verkar omsorgen om domstolarnas oberoende i förstone gälla andra stater. Här hemma tar politiker av skilda kulörer sig friheter med att recensera domstolarnas arbete och rättsväsendets företrädare. Självklart är situationen i Sverige långt ifrån jämförbar med förfallet i Polen men samma principer behöver värnas.
Jonas Sjöstedt svingade i dagarna vilt mot Lagrådet utifrån deras granskning av regeringens remiss om att begränsa vinster för privata bolag i välfärden: ”Lagrådet verkar ha lyssnat noga på de företag som berikar sig på vår välfärd… Jag tycker att det är mer politik än juridik.” Lagrådet består av väl meriterade domare från våra högsta domstolar och ska enligt grundlagen yttra sig över remitterade lagförslag innan riksdagsbeslut. Uppgiften är att granska och garantera rättssäkerheten i det som läggs på riksdagsledamöternas bord. Att insinuera att de styrs av partipolitiska motiv när de kritiserar illa beredda lagförslag är omdömeslöst.
I oktober förra året twittrade den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali: "Vad är det för jävla syltryggar som sitter i domstolarna?” som kommentar i häktningsdiskussion vid grova vapenbrott. Bortsett från rimligheten i språkbruket reses även här frågor om respekten från en folkvald lagstiftare för domstolarna och deras oberoende ställning. Exemplen Sjöstedt och Bali visar att den grundläggande rågången mellan den lagstiftande och dömande makten i Sverige inte är evigt vunnen utan ständigt behöver försvaras.