Vilken riktning kommer EU:s politik ta med konservativa partier vid makten? Frågan om de konservativa partiernas framväxt har handlat mycket om hur dessa velat lämna EU, men med allt större inflytande över EU:s agenda har behovet av att lämna unionen tagit nya former – att reformera inifrån.
Sverigedemokraterna har länge varit kritiska till ett alltmer överstatligt EU. Att EU-projektet utvecklats i en alltmer federalistisk riktning, med omfattande inskränkningar i medlemsländernas rätt till självbestämmande, är inget annat än ett resultat av de vänsterliberala partiernas verklighetsfrånvända politik. Men med konservativa partier på framfart inför de närmsta årens val är ett konservativt styre, även av EU, inte längre utom räckhåll.
Den vision de konservativa partierna erbjudit sina nationella väljargrupper har i första hand handlat om nationella intressen, och i andra hand om hur ett utträde ur EU skulle kunna tillgodose dessa. Men med ett nytt politiskt landskap även på EU-nivå finns nu en historisk möjlighet att styra om EU till att på riktigt föra en konservativ agenda – inte bara nationellt, utan även på EU-nivå.
Infrastrukturen för att byta riktning på unionens politik är redan på plats. En gemensam nämnare för Europas nya konservativa partier är som bekant visionen om den egna nationens självklara rätt till självbestämmande. Och medan det grundläggande syftet med Sveriges EU-medlemskap varit gott, har denna självklara rättighet, att få vara herre i eget hus, gång på gång satts på spel av byråkraterna i Bryssel.
Det nya politiska landskapet runtom i Europa ser lovande ut för konservativa partiers fortsatta framgångar. Ett maktfullkomligt, överstatligt EU har i enlighet med de vänsterliberala partiernas agenda drivit på för en likriktning inom EU. Det är detta intrång i den självklara rätten till nationellt självbestämmande som de nya konservativa partierna och deras väljare motsatt sig. Och det är mot denna överstatligt vänsterliberala agenda samma partier nu enar sig.
EU:s överstatlighet är inget annat än ett resultat av de vänsterliberala partiernas maktmonopol, ett maktmonopol som för första gången nu kan utmanas av de konservativa partiernas populära framgångar. När detta mångåriga överstatliga maktmonopol nu börjar luckras upp har vi möjlighet att börja fundera över hur ett konservativt styre av EU skulle kunna se ut. Europaparlamentets utfrågning av den svenska socialdemokratiska kandidaten till EU-kommissionär med ansvar för migration, Ylva Johansson, erbjöd en första inblick i hur ett nytt politiskt landskap, även på EU-nivå, håller på att ta vid.
Johansson och den svenska S-regeringen har mest gjort sig kända internationellt för sin ansvarslösa migrationspolitik. Efter att ett stort antal europaparlamentariker uttryckt kritik mot den svenska regeringens oansvariga migrationspolitik blev Johansson underkänd som kommissionär. Domen var tydlig: européerna ville inte ha svenskarnas oansvariga migrationspolitik.
Parlamentets konservativa parlamentariker kunde helt enkelt inte godkänna en kommissionär som inte kunde ge tillräckliga svar på parlamentets frågor. Även om Johansson senare släpptes igenom som kommissionär, med bland annat hjälp av Moderaternas ja-röster, visade hela övningen på hur en uppluckring av vänsterliberalernas maktmonopol inom EU håller på att bli verklighet – och vilka positiva konsekvenser det skulle få för EU:s politiska inriktning.
Framväxten av ett nytt politiskt landskap har varit tydlig i Sverige på senare år, men även på EU-nivå sker nu alltså märkbara förändringar genom att de konservativa krafterna nu formerar sig. Den stora frågan är inte huruvida konservativa partier på EU-nivå kommer fortsätta att växa. Frågan är istället vad vänsterliberalerna kommer att säga när konservativa partier styr EU. Är det månne de förstnämnda som framgent kommer att ropa efter ett EU-utträde?
Det är nämligen bara en tidsfråga innan de vänsterliberala krafter, som orsakat många av medlemsländernas utbredda missnöje, förlorat greppet om sitt tidigare närmast orörliga maktmonopol även på EU-nivå. I Sverige är den utvecklingen redan uppenbar. I andra EU-länder likaså.
Konservativa partier har därför en historisk möjlighet att kunna omforma det europeiska projektet till att i högre grad respektera den självklara rätten till nationellt självbestämmande och på EU-nivå kunna föra en konservativ politik likt den vi redan ser vinna stort folkligt stöd runt om i unionen. Tiden att reformera EU inifrån är nu.