Politisk förändring liknar ofta en koloss på lerfötter. De politiska påtryckningarna tycks starka. Ändå händer ganska lite. Enskilda politiker tycks intresserade av förändringar – men partiernas ändrande inriktning blir kolossen.
Jag tänker på åtgärder mot klimatförändringen. Problemens och hotens och forskningsresultatens enighet tycks så påfallande kraftiga – hoten om kommande stora havshöjningar, matjordar som stormvindar blåser bort, vattenbristen som börjar kopplas till klimatförändringar, ökande extremväder. Jämfört med riskerna blir åtgärderna bara ett litet pip. Så kan regeringens nyligen lagda förslag till reduktionsplikt också uppfattas. Reduktionsplikten som förpliktar försäljningen av drivmedel att blanda in en ökande mängd biobränslen i den fossila bensinen eller dieseln.
Först skall erkännas – det är i alla fall ett förslag med syfte att minska fossilanvändningen och därmed koldioxidutsläppen från fossila bränslen – den främsta orsaken till den människovållande klimatförändringen.
Det finns dock stora problem som reduktionsplikten inte kommer att kunna bemöta:
- Även biodrivmedel orsakar koldioxidutsläpp i varierande grader.
- Biodrivmedel i bensin kommer inte att minska mängden bilåkande.
- Biodrivmedel kan visserligen anskaffas i Sverige – men alls inte överallt i världen – där blir ofta kampen mellan odling för drivmedel och odling för föda uppenbar.
- Biodrivmedel kan innebära att också skogen används som kolkälla – skogen som behövs som kolsänka.
- Med biodrivmedel som enda lösning kan Sverige inte bli ett föregångsland i omställningen.
Mycket har skrivits om vikten av ökande skatt eller avgift på fossila bränslen för att minska användningen och stimulera utvecklingen av alternativa lösningar och omställning. Det största problemet är det massiva motstånd som intresseorganisationer genast mobiliserar. En 40-kronors flygskattehöjning tycks hota Norrlands hotell- och företagskedjor.