Debatt: Jämlikhet behöver skapas innan den fördelas

Utredningen som letts av en av det statliga utredningsväsendets mest erfarna och kompetenta utredare, fd ESO-chefen Per Molander visar att Sverige, trots en remarkabel ekonomisk utveckling de senaste decennierna, blivit ett mer ojämlikt land, oavsett om vi mäter den i termer av hälsa, arbetsmarknad, utbildning, segregation eller fördelning av inkomster och kapital. 

Utredningen visar att Sverige är på väg att få en ny sorts underklass som riskerar ett permanent utanförskap. Förutom konsekvenserna för de enskilda individerna får det negativa effekter för samhället i stort, för sammanhållningen, tryggheten och den sociala tilliten. Därför ligger det i allas intresse att klyftorna kan minska.

Eftersom boendet spelar en så fundamental roll i människor liv och bostadsmarknaden under 1990-talet genomgick ett stort systemskifte är det knappast förvånande att utredningen ger frågan stort utrymme. Utredningen landar också i ett antal goda förslag som förstärkta bostadsbidrag, hyresgarantier för att säkra boendet för socialt svaga familjer och hemlösa, ett mer kostnadseffektivt byggande samt åtgärder för att underlätta andrahandsuthyrning m m.

Ju mer man läser får man dock en allt starkare känsla av att utredningens slutsatser styrts av gamla, delvis utdaterade tankegångar. Det är hyresrätten, i synnerhet allmännyttan som ensamt ska lösa de sociala utmaningarna. Utredningen påpekar förvisso att ”låginkomsttagare är starkt överrepresenterade i det hyrda boendet, trots att detta leder till högre boendekostnader för en given bostadsyta”. Man konstaterar att ”det idag finns så många som 770 000 hushåll eller 1,5 miljoner personer som har svårt att klara en baskonsumtion, till följd av höga boendekostnader. Marginalerna är minst för dem som bor i andra hand, följt av dem som bor i hyresrätt.”

För att ta sig ur detta dilemma lanserar utredningen idén om ett ”nytt statligt allmännyttigt bostadsbolag”. Tanken är att man via ett sådant bolag ska kunna direktanvisa familjer med ömmande sociala behov bostäder med subventionerad hyra, utan att komma i konflikt med rådande statsstödsregler. Utredningen saknar dock svar på hur detta ska gå till. Om man tänker sig att en sådan allmännytta ska köpa bestånd av privata eller kommunala bolag löser man knappast volymproblemet. Bostadsbristen kommer att bestå men bara drabba andra grupper.

Tänker man sig att utmaningen ska lösas via nyproduktion stöter man på samma utbudsrelaterade problem som alla andra aktörer, det vill säga brist på mark, långa och nyckfulla planprocesser. Till det har vi den ekonomiska sidan av saken. Som Veidekke kunde visa i rapporten ”Finansiella förutsättningar för byggande av fler hyresrätter”, skulle det kosta ca 50 miljarder kronor att bygga 30 000 hyreslägenheter, om man vill uppnå en lägre hyra via en lägre produktionskostnad. Den lilla utmaningen löser man inte genom att ta bort ROT-avdraget, ett förslag som i sig måste ses som en av utredningens absolut minst genomtänkta förslag.


En social bostadspolitik handlar i grunden om tre saker, att bygga fler bostäder, att göra det möjligt för svaga grupper att lösa sitt bostadsbehov och att bryta den sociala segregationen. Dessa kräver i sin tur ett trovärdigt svar på finansieringen. Att tro att staten och kommunerna ensamma kan klara den utmaningen är ett stort misstag. Det kunde de nämligen inte förra gången heller.