Vittnesmålen om sexuella trakasserier i spåren av #metoo-uppropen är sorgliga att ta del av. Att herrens år 2017 läsa om hur så unkna värderingar tar sig uttryck i så respektlöst beteende är inget annat än bedrövligt.
Gemensamt för vittnesbörderna är att de utspelar sig i arbetslivet där människor har sin försörjning och spenderar huvuddelen av den vakna tiden. Haverierna hade förstås inte ursäktats men förståtts snäppet lättare ifall de ägt rum i krogmiljö med betydande promillehalter i blodet. Men detta stenåldersbeteende har alltså inträffat i professionella miljöer, under dagtid av - vad man får förmoda - nyktra individer.
Glasklart är arbetsgivarens ansvar att skapa en omgivning fri från sexuella trakasserier. Lika klart är att den som känner sig utsatt för diskriminering, kränkande särbehandling eller sexuella trakasserier ska vända sig till sin chef. Den arbetsgivare som får veta att någon medarbetare upplever sig trakasserad måste gå till botten med vad som hänt. Alla arbetsgivare ska ta vittnesmålen på största allvar och som chef behöver man ständigt jobba med strukturer och med kulturen på arbetsplatsen.
Utöver arbetsgivaransvaret måste fackliga organisationer stötta medlemmar som drabbats. Varje anställd ska kunna prata med sitt fackliga ombud eller skyddsombudet på arbetsplatsen. Historiskt tycks fackförbunden ha registrerat relativt få ärenden kring sexuella trakasserier. Det mörkertal som nu bubblar upp till ytan efter åratal av tystnadskultur förpliktigar till handling. Att proppen gått ur gör förhoppningsvis konkret skillnad ute på landets arbetsplatser.
Det är dags för räfst och rättarting på svensk arbetsmarknad. Här behöver arbetsgivare göra rejäla insatser omkring arbetsmiljö och kultur. Här behöver fackföreningsrörelsen ta den kastade handsken och bättre stödja utsatta medlemmar. Till sist kan näras en stilla förhoppning om att marknadens logik så småningom fasar ut arbetsplatser med hopplöst daterade värderingar och beteenden.