Domstolarna har en mycket central vikt i rättslivet. Den som tar sig tid att läsa domarreglerna i lagboken författade av Olaus Petri 1540 förstår nog vad civilsamhället kräver för personer som skall bekläda ett av rättsväsendets viktigaste ämbeten.
Enligt vår mening är kvalitén på landets domare idag inte den bästa. Det räcker inte att vara begåvad och väl utbildad, man måste också ha en gedigen livserfarenhet så att man kan tillämpa lagen med sunt förnuft och gott omdöme samt med känsla för vad som är till gagn för gemene man, utan att snegla på egna intressen som befordran.
Domare bör rekryteras från den juridiska professionens elit bland till exempel advokater, åklagare och rättsvetenskapsmän. De skall ha en gedigen praktisk yrkesbakgrund vilken skall borga för en beprövad livserfarenhet. Ingen skall behöva bli dömd av en person vars enda bakgrund är skola, universitet och praktik några år i domstol.
Det är också viktigt att domare i landets Högsta domstolar inte utses av politiker. Som det är idag är Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen egentligen politikernas förlängda arm. För övrigt bör det hösta domstolarna slås ihop. Det säger sig självt att ett land endast kan ha en högsta domstol.
Domare bör utses av ett Domarkollegium underställt Riksdagen. Denna myndighet bör också bestämma domarnas löner och ekonomiska förmåner. Domarkollegiets ledamöter bör utses av presidenterna i landets hovrätter, Advokatsamfundets styrelse, riksåklagaren, universitetskanslern samt svensk näringslivs verkställande direktör.