Den 6 oktober skriver Folkbladet på nyhetsplats om vargens angrepp på tamdjur i Långbogenreviret. Vargens härjningar leder till minskad djurhållning och ökad otrygghet. Bor man inom ett vargrevir är detta påtagligt hela tiden. Att det inte är ekonomiskt realistiskt med vargavvisande stängsel framgår av artikeln. Investering i staket 1,5 miljoner, 90 000 kr i bidrag. Samtidigt förklarar den intervjuande fåruppfödaren att han inte önskar utrota vargen? Vill man ha vargen kvar står djurhållarna inför följande val, 1. Investera i vargstängsel vilket är ekonomiskt orealistiskt för de flesta, 2. Låta vargen fritt ta för sig och låta staten (skattebetalarna) betala, 3. Upphöra med djurhållning.
De två riksdagsmännen i Folkbladets artikel var nog mer ute för att skapa acceptans för vargpolitiken än omtanke om de boende inom Långbogenreviret. Visserligen medgav de att årets licensjakt på 33 vargar kanske var i underkant men påpekade ”Samtidigt är det viktigt att Sverige får in vargar utifrån för att minska risken för inavel”. Den förda vargpolitiken är kostsam för skattekollektivet. De ekonomiska resurser som används när Länsstyrelsens personal springer omkring i skogen och spårar varg och samlar spillning för DNA-analys borde användas till mer angelägna behov. Samtliga partier arbetar nu inför det kommande valet med att formulera tjusiga förslag om landsbygdsutveckling i sina program.Vargpolitiken som samtliga riksdagspartier står bakom utgör dock ett hinder för en positiv utveckling för landsbygden. Budskapet från Landsbygdspartiet oberoende är tydligt: Ingen frilevande varg i Sverige.