Förr i tiden hade man nödår. Missväxtår. 1867-1868 var svåra missväxtår. Svenskarna svalt när skördarna slog fel. Sommaren 1867 var för kall och sommaren därpå var för torr. Djuren dog när foder inte fanns. Folk avled till följd av hungersnöd. Människor emigrerade utomlands för att finna lyckan i Nordamerika istället.
Men nu? År 2018? Nu finns inga nödår. Ingen missväxt. Nu har vi Willys, ICA och Coop. Nu kan vi enkelt köpa det vi behöver, och stänga av TV:n när nyheterna kommer igång. Klicka bort från medias rubriker. Stänga ner webbfönstret. Logga ut från Facebook. Nu finns det bara gnälliga bönder. Otacksamma djurägare. Eller ”bonnjävlar”, som en debattör nyligen uttryckte sig.
Är det här en PR-kupp för svenskt kött? frågar sig någon på Facebook. Nej, torkan är ingen PR-kupp. Sveriges bönder har inte gått samman i någon stor konspiration och hittat på att värmeböljan skapat torka och missväxt. Det går bra att se sig om i Sverige för att upptäcka att torkan är verklig. Det är så torrt att det knastrar under skorna på kornas bete. Utan regn växer ingenting. Inget foder till djuren. Inget spannmål. Ingenting.
Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht säger att regeringen har beslutat om ekonomiskt stöd till svenska lantbrukare som drabbats av torkan. Hur mycket pengar det rör sig om har man inte beslutat. När pengarna kommer har man inte beslutat. Man skulle kunna tro att Sveriges lantbrukare drar en gemensam suck av lättnad.
Men så är det inte. Runt om i Sverige finns lantbrukare som fortfarande inte fått stora delar av sina EU-stöd utbetalda för 2015. Eller 2016. Eller 2017. Eller för 2018 heller, för den delen.
Det här är inte några bidrag som betalas ut för att bönderna inte kan klara sig själva. Det här är stöd som betalas ut för att hålla priserna på livsmedel låga. Det här är pengar som betalas ut till bonden för att bonden inte får betalt för vad varan egentligen borde kosta ute i affären. Det här är bidrag för att du och jag ska kunna köpa svensk mat till subventionerade priser i affären. Mat som producerats enligt några av världens strängaste regler för djurskydd, miljöskydd och restriktiv antibiotikaanvändning. Mat som sedan säljs på samma hylla som mat producerad utomlands, där man inte har en bråkdel av samma lagar och regler och därför kan producera maten extremt billigt. Sedan säljs den på extrapris i Sverige och konsumenterna tycker att svensk mat är ”för dyr” jämför med den utländska. Det här är ytterligare en förklaring till varför svenska bönder redan går på knäna, och varför den senaste tidens katastrofala torka kan bli nådestöten för många bönder som redan funderat på att lägga ner.
En regering som inte kan se till att ha den enkla anständigheten att betala ut de pengar som man redan fastslagit att lantbrukaren har rätt till, har nu utlovat ännu mer pengar. Men utan utbetalningsdatum. Utan någon specificerad summa.
Här står Sveriges bönder och ser hur spannmålsskörden går åt skogen. Ser hur betesmarkerna torkar och vissnar under den heta solen. Ser hur höskörden ger en tiondel av vad den brukar göra. Ser hur kön till slakteriet växer sig lång och hur vinterfodret används upp redan i juli månad.
Det borde vara slut på tomma löften. Sveriges politiker måste vakna och ta ansvar för en dysfunktionell jordbrukspolitik. Sveriges lantbrukare kommer att behöva skicka djur på destruktion om ingenting görs, eftersom man enligt regelverken inte får slakta hemma och sälja kött till konsument. Allt kött måste slaktas på anläggningar godkända av Livsmedelsverket och besiktigas av officiella veterinärer. Vanliga veterinärer som arbetar ute i besättningarna har inte rätt att utföra det arbetet.
Om slakterierna inte har kapacitet att ta emot fler djur, och inget foder finns - är det då rimligt att behöva skicka fullt friska djur på destruktion?
Här finns något handfast som Sveriges politiker skulle kunna ta tag i. Ordna med dispens från regler, se till att vanliga veterinärer får möjlighet att besiktiga inför slakt, och ordna med mobila slakterier. Frys in kött i stora mängder så kommuner och landsting kan använda året ut.
Men Sveriges politiker pratar mest. Too little, too late, är deras melodi.
”Ingen bonde intresserad av stadsgräs”, klagar en journalist i lokaltidningen och skriver om hur inga bönder nappat på erbjudandet från Stockholms stad om att få ta in foder på dess marker vid bland annat Östermalm och Skarpnäck. Man spekulerar i att bönderna i Stockholmsområdet redan måste ha tillräckligt med foder - eftersom de uppenbarligen är för fina för ”stadsgräset”.
Men som vanligt lever politikerna inte i samma verklighet som bönderna.
Det finns knappt några lantbruk kvar i närheten av huvudstaden. Lantbruk efter lantbruk lägger ned på grund av sviktande lönsamhet och bristande stöd från Sveriges politiker.
De som finns kvar kämpar dygnets alla timmar för att jaga marker i närheten av sina gårdar och har inga möjligheter att sitta och köra in maskiner till Östermalm för att slå gräs.
Maskiner som är dyra att köra, och som kostar pengar i både diesel och slitage. Maskiner som måste funka, eftersom stillastående maskiner mitt i höskörden är en katastrof i sig. Och om de nu ändå mot förmodan skulle våga sig på att köra de långa sträckorna så finns risken att fodret ändå inte går att använda, eftersom graden av nedskräpning är större vid grönytor intill tätbebyggelse. En enda aluminiumburk i fodret så är katastrofen ett faktum.
Nej, bönderna är inte otacksamma som inte nappar på erbjudandet om att slå gräs vid Östermalm. De är fullt upptagna med att svettas bakom ratten till traktorn, körandes in på småtimmarna, medan politikerna utlovar ”krispaket” till Sveriges bönder.
Kommer vi att kunna äta krispaket?
Kommer djuren att kunna äta krispaket?
Man skulle kunna skoja om det.
Men vet du? Man skojar inte om missväxtår.