Tidskriften Respons har efter sin nedläggning i december 2022 blivit ett frontavsnitt för debatten om den svenska högskolevärlden. Tidskriften har på ett roligt och resurssnålt vis förmedlat forskningsrön från de svenska samhällsvetenskaperna i över ett decennium. Frågan är dels varför universitetskommunikatörer misslyckats att göra detsamma, men också varför deras armé fortsätter växa samtidigt men verksamheter som Respons går på knäna.
I grunden är frågan om det är det något ruttet med den svenska akademin. Varför fortsätter administrationen att växa? Varför är forskaren mindre fri än förr? Krävs det att utbildningsminister Mats Persson utreder högskolan för att göra rent hus?
Det är högskoledebatten som är grunden från vilken historikern och Aftonbladetskribenten Fredrik Persson-Lahusen riktar sin kritik mot Respons, samt mot Expressens Victor Malm som försvarat tidskriften.
Respons finansieringsmodell ska ha varit undermålig, menar Persson-Lahusen. Och hans poäng är att om du lider nederlag ska du idka självkritik, inte skylla på motståndaren – i detta fall universitetsadministrationer som slukar pengar utan märkbara resultat. Om detta kan vi tvista, och min gissning är att tidskriftens chefredaktör Kay Glans har goda rådgivare för hur tidskriften ska finansieras framöver.
Den egentliga debatten här är Persson-Lahusens andra poäng, att tidskriftens stora misstag var att ta ställning i ett nu pågående kulturkrig. Respons får visst medhåll: tidskriften har genom ett hundratal årliga recensioner skapat hundratals friktionsytor. En bredd av perspektiv och ämnen som ingjuter kamplust för mer debatt. Intellektuell wrestling när den är som bäst.
Om Respons
Tidskriften Respons var en svensk kulturtidskrift, som grundades 2012 och utkom med 6 nummer per år. Tidskriften innehöll framför allt recensioner av svensk facklitteratur. Tidskriften uppkom delvis som en reaktion mot att dagstidningarnas kultursidor blivit mindre intresserade av att recensera facklitteratur.
Om Respons
Samtidigt pekar Persson-Lahusen på hur tidskriften blev ett slagfält för revirkonflikter mellan akademiska kotterier, och en tilltagande kulturkonservatism. Identitetspolitik, akademisk aktivism, tystnadskultur, mångkulturalism och offentlighetens förfall. I dessa ämnen, genom intervjuer, krönikor, och internationella utblickar, tog Respons ställning.
Mot Persson-Lahusens analys reser jag två motargument. Till att börja med är den grundläggande frågan hur du undviker att människor, i synnerhet akademiker, söker gynna sina egna nätverk på bekostnad av andras. Hur undviker du att fria vänner för brott som hade fällt dina fiender?
Svaret är att du kommer överens om – trots och på grund av dessa intressekonflikter – att det behövs plattformar där intellektuella, ideologiska och politiska motståndare kan mötas. Alternativet är utrensningar av oliktänkande, eskalerande konflikt, och exponentiellt ökande förstörelse av övriga samhällsinstitutioner.
Respons har de facto fungerat som den mötesplatsen. Och försvararen av dessa ideal var ytterst chefredaktör Kay Glans.
Detta för mig till det andra motargumentet: kulturkonservatism skapades inte av Respons. Snarare har tidskriften låtit spegla denna tendens i vår samtid. Detsamma kan inte sägas om Aftonbladet Kultur. Givet ambitionen att möjliggöra möten mellan olika idéskolor är det därför naturligt, och önskvärt, att konservativa publicerar jämsides med, och debatterar mot, sina mer progressiva trätosyskon.
Om du likt Persson-Lahusen tror på det intellektuellt projekt som var Respons så lämnar du inte walk-over till andra idéskolor – du bemöter dem.
Exempelvis, det mesta som skrivs på Aftonbladet Kultur anser jag motverkar möjligheten att bygga en folklig politisk rörelse. Men så länge jag tror att tidningen har denna politiska potential så kommer jag fortsätta skriva för den. Det står på samma vis Persson-Lahusen fritt fram att skicka texter till tidskrifter som Respons om han tror på dem, även om han inte gillar dess nuvarande kulturkonservativa tendens.
Frågan är alltså inte hur Respons hade kunnat vara bättre, och därmed förtjäna att återuppstå. Frågan är hur universitet och högskolor kan bli mer som Respons för att inte förtjäna att dö ut.
