Det som berörde mig mest var hur en del årsrika personer, efter ett långt arbetsliv, sedan hade det som pensionärer.

Jag träffade bland annat ett äldre par som hade levt ihop under mycket lång tid. På senare år hade mannen förändrats, han hade fått Alzheimers. Nu blev frun mer av en barnvakt för maken. Istället för att ha en kär vän vid sin sida blev hon ensam i förhållandet. På nätterna fick hon sova i ett låst sovrum, eftersom maken kunde bli våldsam. 

Till slut vågade hon inte längre bo med sin make som hon hade levt med under många årtionden. Kontakt togs med kommunen, som erbjöd besök någon timma i veckan då deras bestämda uppfattning var att alla ska bo hemma så länge som möjligt. Inte förrän det gått så långt som till våld i nära relation blev det förändring. Med tårar i ögonen såg hon maken flytta till ett boende. En smärtsam flytt, men tårarna var av tacksamhet. Nu kan hon besöka honom dagligen som maka, inte som barnvakt och hennes sovrumsdörr är inte längre låst. 

Fler och fler av invånarna tillhör gruppen äldre. Alla mår inte bra av att till varje pris bo kvar i sina tidigare hem och lösningarna måste anpassas så att vi erbjuder en värdig vård för äldre och stöd till deras anhöriga. Vi vill att lösningar ska anpassas efter individuella behov. Att tro att alla vill och bör bo hemma så länge som möjligt är felaktigt.

Tänk er den isolering och vanmakt som frun till den Alzheimersjuke maken upplevde mot slutet av deras tvåsamhet. Den ensamheten önskar jag ingen.