Min unga vän, som redan som 15-åring sade att hon vill bli sjuksköterska, berättar nu att hon ska byta inriktning. Efter gymnasieutbildning till undersköterska har hon arbetat som undersköterska i hemtjänsten på helger och lov. Första studieåret till sjuksköterska är avklarat, men nu säger hon att hon vill byta spår till att läsa till ingenjör! Idag fördelar hon sin tid mellan sköterskestudier och jobb på Vrinnevi sjukhus som undersköterska. Men alla hennes drömmar om att i en framtid som sjuksköterska kunna göra skillnad för sjuka patienter har steg för steg bleknat i mötet med dagens vårdverklighet.
Det hon beskriver är vårdkollegor utan hopp, med stress och känslor av otillräcklighet och näst intill uppgivenhet och med fyrkantiga hierarkier. Hon saknar äldre kollegor, som med sin erfarenhet och trygghet kan stötta de unga och nya i vården. Nu byter hon spår i utbildningen och lämnar vårdmiljön.
Som möjlig kommande patient (jag är fyrtitalist) kommer jag att beklaga att sådana begåvade och intresserade personer som min vän lämnar vården. Men tyvärr kan jag nu inte längre på ett personligt plan rekommendera unga att satsa på vårdyrken.
Ett annat exempel, som en sjuksköterska i sovvagn på väg hem från Gällivare nyligen gav mig. Hon har arbetat i 25 år på Karolinska sjukhuset i Stockholm, men sade upp sig i misströstan om att någonsin få en drägligare arbetsmiljö. Bland annat har det blivit tyngre att ta emot nyutbildade sjuksköterskor från universiteten, då de inte längre förbereds på yrkets praktiska sidor. De nya blir chockade, upprörda och besvikna. Nu arbetar denna sjuksköterska i ett hyrföretag, och de tre senaste veckorna hade hon haft tjänst på Lasarettet i Gällivare. Hon beskrev den organisationen som bortom räddning. Ett skäl, sade hon, är att det är så få kvar av den fasta personalen, att ledningsfunktioner inte bemannas av erfaren stationär personal utan av unga och nyutbildade. En så basal ledningsfråga som att bestämma vem som ska svara för jouren under en halvtimmes lunchrast kunde inte fixas, utan alla sköterskorna kombinerade jour i telefon med sin matrast.
Under ett halvsekel har jag arbetat ideellt i föreningen Amningshjälpen och där mött många vårdutbildade medlemmar, både sjuksköterskor, barnmorskor, läkare med flera yrken. Alla som haft tjänst i slutenvården har haft problem med att planera för möten, som ligger mer än 4 veckor framåt i tiden – ”Jag kan inte svara, mitt schema är inte spikat.” är det gängse svaret när vi vill planera vår verksamhet. Dessa vårdanställda kan inte delta i samhället på samma villkor som jag och andra som har jobb på vårdagar mellan 8-17. Därtill har i ökande grad tillkommit mer och mer av beordrad övertid. Väninnan M, barnmorska, har ett schema med arbete varannan helg. Så tillkommer även en beordrad arbetshelg. Poff! Där försvann helgens fria plan.
Dessa arbetsvillkor utarmar både den vårdanställdas vardag och arbetslaget. Jobbet som hyrsköterska kan locka med mer betalt i lön, men framför allt mer av kontroll över sin arbetstid. Jag har mött många före detta sjukvårdsanställda som bytt bana och blivit IT-operatörer, anställda på läkemedelsbolag, i företagshälsovården, som arbetsförmedlare osv. Fördelarna de nämner är dels kontroll över arbetstiden, dels en överblickbar organisation. Lönefrågan lyfts inte som viktigast.
Har vi råd att fortsätta detta slöseri med goda krafter, årtionde efter årtionde? Kunskaperna om hur en bra arbetsmiljö ser ut finns! Likaså hur arbetet kan organiseras. Varför förblir Regionerna som arbetsgivare faktaresistenta på detta område?