Det blir nya besparingar som särskilt drabbar välfärden i kommuner och regioner; sjukvården, äldreomsorgen och skolan. Det är i korthet utfallet av den nya svenska högerregeringens första budget.
Ett för högersidans väljare sannolikt ännu mer impopulära budgetbesked är den uteblivna, utlovade sänkningen av bensinpriset med 6 kr litern (blir bara 14 öre) vid pump och med bara 41 öre litern för dieseln mot i valrörelsen utlovade sänkning på 10 kr litern. Ett löftesbrott inte heller utan konsekvenser för demokratin och politikerns trovärdighet. Här finns det skäl att påminna om vad Liberalernas partiledare Johan Pehrson sade när valet var över: ”Man säger en sak före valet, sen blir det val och sen säger man en annan sak efter valet.”
Det kom också som en rejäl kalldusch när regeringen med omedelbar verkan helt tog bort skattesubventionen för inköp av elbilar. Det kom utan någon som helst förvarning och möter kritik från bland annat miljövänner och även bilindustrin. Motsatsen till överblickbara och stabila spelregler över tid.
Det blir heller inte någon sänkning av skatten på investeringssparkonton (ISK). Fördelningspolitiskt är det dock bra. Främst för att det i huvudsak skulle gynnat mer förmögna grupper men också för att det över huvud taget inte finns skäl att sänka uttaget av skatt på kapital. Beskattning på kapitalinkomster borde snarare skärpas så att de välbärgade bidrar mer till vår gemensamma välfärd.
Bland ledande svenska ekonomer, såsom ekonomiprofessorn Lars Calmfors, anser man att det är ett demokratiskt problem att partier i en valrörelse förespeglar väljarna olika ting som sedan faktiskt inte går att genomföra. Högerpartiernas löften om ett tak för energipriserna drog de facto många väljare till Sverigedemokraterna och Moderaterna, Just det här avgjorde sannolikt det mycket jämna svenska riksdagsvalet med tanke på att marginalen mellan de fyra regeringspartierna och de fyra oppositionspartierna bara var ca 46 000 röster.
Visst kan det vara motiverat och rimligt att bryta avgivna vallöften någon gång. Men det gäller då i mycket speciella situationer när någonting helt oväntat inträffat och helt förändrat förutsättningarna för den ekonomiska politiken. Men det är något helt annat - och i grunden ohederligt - att göra det om man faktiskt visste att löftena var omöjliga och ogenomförbara redan från början. Sånt beteende är djupt förtroendeskadligt för demokratiska systemet och sänker valdeltagandet i framtida val.
Det är i det sammanhanget bara en begränsad förmildrande omständighet om ogenomförbara vallöften ställts ut för att man faktiskt inte begrep bättre eller, än värre, helt struntade i att räkna ut vilka negativa budgeteffekter löftenas genomförande de facto skulle få. Och än mera cyniskt populistiskt är det om ogenomförbara vallöften utlovas bara för frestelsen att vilja locka nya väljare som låter sig "luras" för sakligt sett grovt agnade vallöften.
En sak är dock klar: Regeringen Kristersson har börjat illa och redan hunnit bryta många tunga vallöften. Det har att redan lett till betydande medborgarmissnöje och riskerar att sätta en skakig grund för Kristersson-regeringens fortsatta styre. Och alldeles särskilt så inom regeringens svagaste kort - Liberalerna- men troligen också inom det högerpopulistiska stödpartiet SD utanför regeringen.