En som ofta har diskuterat Sveriges relation till Ryssland är f.d. Moskva-ambassadören Sven Hirdman, nu senast tillsammans med ambassadören för nedrustning, Rolf Ekéus, i ett debattinlägg i kvartal.se den 12 december 2020, med rubriken Svenskt medlemskap i NATO inte vägen framåt. Debattörernas syn på Ryssland respektive USA och Nato är häpnadsväckande. Hirdman och Ekéus slår fast att: ”Sverige utgör inte ett strategiskt mål för Ryssland” - Men finner samtidigt att ”Ryska angrepp på de baltiska staterna och Polen är osannolika bland annat för att de skyddas av Nato-medlemskap med Nato-förband på sina territorier”, påpekar Hirdman och Ekéus.
I Baltikum utgör Nato uppenbarligen ett skydd gentemot Ryssland, enligt ovan, men ett svenskt Nato-medlemskap skulle inte kunna skydda Sverige, menar således Hirdman/Ekéus.
Däremot framhåller Hirdman och Ekéus den amerikanska krigsmakten som ett hot då den deltar i en mängd militära övningar i hela det nordeuropeiska området” – vilket är förväntat med tanke på NATO:s nordeuropeiska medlemmar. Hirdman och Ekéus medger även att ”den ryska krigsmakten också har avancerad militär övningsverksamhet i Östersjöområdet. Det "förhärskande narrativet om ett aggressivt Ryssland som under president Putin försöker lägga under sig Västeuropa har däremot ingen saklig grund ” hävdar de båda författarna. Men kanske knapra ytterligare på i Ukraina? Ordval och andemening hos Hirdman och Ekéus talar för att de själva betraktar Nordeuropa och Östersjön främst som ett ryskt intresseområde.
Hirdman och Ekéus väcker frågan varför den svenska säkerhetspolitiken genomgått ”successiva anpassningar” sedan trettio år, och besvarar den själva med beklagande: på grund av ”höggradig misstro mot Ryssland, medan ingen kritik riktas mot de militära amerikanska uppladdningarna på Nordkalotten, i Polen och Baltikum och över Östersjön”
Till skillnad från Hirdmans och Ekéus sympatier för Ryssland, tycks den svenska säkerhetspolitiken under senare tid ha tagit ställning för uppbyggnad av ett starkare svenskt försvar i samverkan med Finland och USA/Nato, och har dessutom återupptagit försvaret av Gotland. Att ett starkt försvar är viktigt för Sverige har tidigare varit en grundpelare i försvarspolitiken. Hirdman och Ekéus tycker att vi ”inte behöver gå i lag med USA i dess krigsförberedelser mot Ryssland” (sic). Hirdman och Ekéus har en förhoppning om att ”Den gamla neutralitetspolitiken torde fortfarande åtnjuta brett om än passivt stöd hos majoriteten av den svenska befolkningen.”
Hirdmans rötter i Försvarsdepartementet 1979-1982 och som ambassadör i Moskva 1994-2004, samt som styrelseledamot för Moskvas statliga institut för internationella relationer, ger betydande erfarenheter av ryska förhållanden. Men det är tveksamt och osäkert om Hirdman och Ekéus har kunnat göra en balanserad och opartisk analys av den ryska staten och av Sveriges förhållande till denna.
Ett svenskt medlemskap i Nato - likt förhållandena i Baltikum, Danmark, Norge och Polen, med flera länder, skulle antagligen minska risken för Sverige som strategiskt mål för Ryssland, jämfört med vad ambassadörerna Hirdman och Ekéus kan skönja i dessa dagar. Putin och Lavrov skulle säkert knorra, men en Natoanslutning skulle faktiskt innebära skydd för Sverige precis som för de övriga Natomedlemmarna i Nordeuropa i dag.