Mitt i Norrköping ligger en obetydlig plats med en liten diskret skylt, "Hannes Alfvéns plats." Läroverket där Alfvén var elev ligger inom synhåll. I skolan lyftes han fram ungefär som idrottsbegåvningar nu. Som gymnasist blev han betrodd med att själv använda observatoriet på nätterna!
Hannes Alfvén föddes 1908, avled 1995. Platsen namnsattes 1998.
Efter studier i Uppsala utnämndes han till professor i teoretisk elektroteknik vid Tekniska Högskolan, senare till professor i elektronik, senare till professor i sitt eget ämne magnetohydrodynamik. Tillsammans med fransmannen Louis Néel erhöll han Nobelpriset i fysik 1970 "för grundläggande insatser inom magnetohydrodynamiken med tillämpningar inom plasmafysiken".
Magnetohydrodynamiken berör mycket, från jordens inre till den yttre rymden. Plasmafysiken är själva kärnan i forskningen för att ta fram fusionsreaktorer, att omvandla vätemolekyler till energi.
Alfvén var ibland kontroversiell. Han var exempelvis medlem i både amerikanska och sovjetiska vetenskapsakademierna. Fick svårt att få forskningsanslag i Sverige. Bytte jobb till Berkeley, USA för att fortsätta forska.
Hans insatser mot konventionell kärnkraft (uranbaserad fission) vände upp och ner på Centerpartiet och Sverige. Svallvågorna gungar ännu landet.
Budskapet var att vi människor inte kan klara sådan kärnkraft. För mycket radioaktivitet, för nära koppling till kärnvapnen, inget slutförvar. En terrorattack mot en reaktor kan slå ut en en hel landsdel.
De som ville satsa på kärnkraft hade svårt att vifta bort Alfvén. Ingen var bättre insatt än han. I stället tillämpades utfrysning. Den blev så jobbig att han valde att utträda ur svenska Vetenskapsakademien.
1970 argumenterade han mot kärnkraft i samband med FN:s första miljökonferens i Stockholm. Året efter träffade han centerledaren Thorbjörn Fälldin. Fälldin blev övertygad. Kärnkraften måste stoppas. Centern fick allt fler väljare. 1973 25,1 procent och 1976 24,1 procent. Då kunde Centerpartiet som största borgerliga parti ta regeringsmakten ihop med Moderaterna och dåvarande Folkpartiet.
Sossarna som haft makten i 44 år fick kliva av. Jag minns fortfarande TV-klippet där riksdagens talman gav finansministern ordet. Gunnar Sträng reste sig, men kom på att han ju inte längre var finansminister och satte sig igen. Svensk demokrati fungerade.
Regeringen fick det jobbigt med energifrågan. Gösta Bohman (M) som annars kunde samarbeta med Fälldin upplevde att denne blev som besatt då kärnkraften kom upp. Även inom partiet fanns spänningar. Jag minns ett statsråd som besökte Centerns kursgård i Mem. Min fru var aktiv i partiet och tog med sig mig och barnen till Mem för att lyssna. Statsrådet var så bekymrat över medlemstillströmningen. Vad skulle partiet ta sig till med alla dessa nya medlemmar som egentligen inte var centerpartister utan motiverades av miljöfrågorna och ville ha grön energi?
Regeringen försökte lösa den politiska knuten med en villkorslag. Kärnkraftverk skulle bara få laddas om slutförvaret var avklarat. Det visade sig att den lagen inte behövde tillämpas.
Sen blev det ännu jobbigare. Förespråkarna hade ju framhållit kärnkraften som absolut säker, men så kom olyckan i Harrisburg 1979. Tage Danielsson framförde sin monolog, att man måste skilja på sanning och sannolikhet, och att olyckan i Harrisburg var så osannolik att den inte kunde ha hänt!
Folkomröstning anordnades 1980. Med tre nej-alternativ. Skillnaden var mellan avveckling snart eller avveckling med förnuft. Det blev avveckling med förnuft. Riksdagen bestämde slutdatumet till 2010.
Då bildades Miljöpartiet. Det kom in i riksdagen 1988. Då hade Hannes Alfvén som tidigare varit med i Centerpartiet gått med i Miljöpartiet. Han syntes ofta som en symbol för den gröna rörelsens vetenskapliga grund.
Nu ska Centern välja ny partiledare. Valberedningen har sagt sitt. Att välja färdriktning återstår. Ska den som väljs sikta in sig på identitetspolitik? Eller ta med hela landet och ha fokus på miljö, klimat och energiomställningen? Ska den uppträda på ett sätt som Hannes Alfvén skulle accepterat?