De två irakiska flyktingarna och politiska aktivisterna Salwan Momika och Salwan Najem åtalas för hets mot folkgrupp i samband med fyra av de koranbränningar som de båda genomfört i Stockholm. Rättegången mot de båda är planerad att genomföras i januari 2025. 

Att bränna sin egen koran är inte olagligt och inte heller något som åklagaren tar upp till rättslig prövning. Den vinkel som flera medier slagit an är lika missvisande som olycklig för den allmänna debatten och förståelsen. Å ena sidan ökar den vreden hos dem som tror att yttrandefriheten är hotad, å andra sidan invaggas de som är förespråkare av ett blasfemiförbud att Sverige infört ett sådant. 

Åklagare Anna Hankkio menar att de vid fyra av dessa koranbränningar ska ha fällts uttalanden och hanterat en koran på sätt som syftat till att uttrycka missaktning mot muslimer med anledning av deras tro. Åtalet fokuserar på sammanhanget - inte specifikt brännandet av koranen. Och det framgår med viss tydlighet att vanhelgande av den religiösa urkunden endast spelat en underordnad roll i åklagarens åtalsbeslut. Det är en del i en symbolisk helhet där kommentarer om muslimer som grupp kan falla under lagen om hets mot folkgrupp. En lag som är till för att skydda minoriteter. Åklagarens bedömning är att gärningarna sammantaget kan utgöra hets mot folkgrupp och hon är därmed också skyldig att pröva fallet enligt Åklagarmyndighetens rättsliga vägledning från 2022.

Aktionerna föranleds av de två aktivisternas kritik av islam och deras specifika åsikt att koranen innehåller verser som är skadliga. De menar att islam förstört deras hemland, att svenskar inte uppfattar faran med islam och att koranen bör förbjudas i Sverige. I polisförhören uttrycker Salwan Momika att koranen har verser som är i strid med svensk lag om de följs. Men också att distinktionen mellan muslimer, islamister och jihadister kan feltolkas både språkligt och kulturellt. Han menar att han inte syftar på alla muslimer som grupp utan terrorister och problematiska delar av koranen. Samtidigt lindar han in en koran i bacon och beskyller islams profet för pedofili.

Frågan är politiskt känslig på en skala som saknar motstycke. 

Reaktionerna på koranbränningarna innebar mordhot, kravaller i flera svenska städer, fördömanden från muslimska diktaturer och halvdemokratier, uppmaningar till att mörda de två irakierna och andra som bränt koranen, att den svenska ambassaden i Irak stormades, att samtliga islamistiska terrorgrupper uppmanade till våldsdåd och hot mot Sverige, att Säpo fick höja terrorhotnivån till en fyra på en femgradig skala, att FN:s människorättsråd och Påven fördömde aktionen, att Turkiet krävde att Sverige skulle pressas att ändra sin grundlagsskyddade yttrandefrihet med mera. En massiv överreaktion som inte ska tillskrivas hädarna. 

Poängen är att det finns många som hoppas på ett förbud av hädelse i Sverige. Det finns också många som vill få det att framstå som att Sverige tvingats ned på knä och förbjudit hädelse mot just islam. Fientligt sinnade stater och kluster som utöver påverkan på Sverige och använder Sverige som exempel på deras påverkan. Det är en påtaglig fara att låta sina grundlagar påverkas av främmande makts påverkan. Den som uttrycker missaktning om en minoritet - oaktat vad man tycker om lagen - kan åtalas under befintlig lagstiftning. Däri ligger inte att bränna en koran. Det är en direkt vilseledande tolkning av det här åtalet. 

Sverige har 250 år av tryckfrihet, 200 år av fred och 100 år av demokrati. Rädslan för religiösa diktaturer, våldsamma islamiska organisationer och dess inhemska våldshot ska inte kasta oss tillbaka till ett sådant mörker.

Vi ska inte heller förledas att tro att yttrandefriheten beskurits på ett sätt som inte skett på grund av slarviga mediala tolkningar eller direkt yttre påverkan av främmande makt. 

Det är i Sverige fullt lagligt att yttra sig negativt, plumpt eller fysiskt mot en religion eller en symbol för tron - som koranen är. Det är däremot inte lagligt att offentligt hota eller sprida uttalanden som är nedsättande om en grupp av personer, med anspelning på trosbekännelse. Det är endast det senare som detta gäller. Inte att bränna en koran.