Om jag förstår skribenten rätt är bakgrunden att ” Alla utom Sverigedemokraterna vill förstärka grundlagen”. Till en början vill jag framhålla att en ständigt pågående, levande diskussion om grundläggande värderingar, som kommer till uttryck i grundlagen och andra rättsakter, är en grundbult i ett demokratiskt samhälle. Att skribenten väcker frågan är bara positivt. Jag begär inte att Nihlgård i en kortfattad debattartikel skall utveckla sina ståndpunkter. Syftet med mitt inlägg nu är huvudsakligen att delta i diskussionen och att peka på värdet och riktningen i en fortsatt debatt om denna viktiga fråga.
Nu är det nog så att flertalet av oss demokratiskt sinnade ligger någonstans mellan uppfattningen att inget är så bra att det inte kan bli bättre, och att inget är så illa att det inte kan bli värre.
Det problem som skribenten tar upp är enligt min uppfattning idag i allt väsentligt ett ”icke-problem”. Hur grundlagarna ändras kan vara värt en diskussion – men om förslagsställarens idé om 2/3 majoritet genomförs, innebär idag ingen faktisk förändring, eftersom SD inte disponerar 1/3 av riksdagens mandat. Det är svårt att se hur en ”majoritetsdiktatur” skulle kunna överflygla det skyddsnät som finns, men saken kan vara värd en ingående diskussion.
När 1809 års Regeringsform 1974 ersattes av den nuvarande Regeringsformen, där maktdelningsläran övergavs, innebar det en stor och grundläggande förändring. Den tidigare ordningen med en lagstiftande makt (riksdag), en verkställande makt (regering) och en dömande makt (självständiga domstolar), övergavs till förmån för ”folksuveräniteten” – dvs att regering och riksdag var suveräna i sin maktutövning och att domstolar – i princip – var underordnade dagspolitiken.
Idén om ”folksuveränitet ”har efter hand övergetts genom anslutningen till EU, vars förordningar och direktiv – utan demokratisk förankring – är gällande rätt i Sverige. Det har ansetts att politiken inte ska blanda sig i t ex Riksbankens beslut, och vi har sedan länge en från ”folksuveräniteten” fristående Riksbank. Det finns fler exempel, t ex finns sedan något år tillbaka en från regeringen fristående Stiftelse för mänskliga rättigheter. Den har till uppgift att bevaka att Sverige följer den standard för mänskliga rättigheter som utvecklats genom Europakonventionen och Europastadgan. De genom fördragen importerade rättigheterna finns numera även inskrivna i Regeringsformen 2 kap. Det finns dessutom en nyligen antagen lag om grundlagsskadestånd för det fall staten eller en kommun skulle ta sig före att kränka enskildas mänskliga rättigheter, så som de där kommit till uttryck i grundlagen och/eller i våra konventionsförpliktelser.
Det är alltför alarmistiskt att som debattören hävda att ”Sverige har vi ett alldeles för svagt skydd för demokratin”. Det betyder inte att den nuvarande ordningen skulle vara optimal. Man kan införa skarpare krav på beredningstvång och krav på grundläggande konsekvensanalys innan ”reformer” lagfästs. Domstolar kanske ska ha en mer självständig ställning och en hel del annat. Vad som däremot inte bör komma ifråga är att grundlagsfästa politiska ståndpunkter i olika sakpolitiska frågor. Dessvärre är det vanligtvis detta som under senare tid utgjort utgångspunkten för krav på grundlagsförändringar.