Att stänga ner reaktorflottan har inte fallit väl ut någonstans. Konsekvensen av att istället basera sin energipolitik på vindkraftens påstådda förträfflighet är att de länder som gjort det, inte minst Tyskland, tyngs av unionens högsta pris och bland de högsta (och snabbast ökande) utsläppen av koldioxid per producerad energienhet. Och eftersom ländernas energiförsörjning blir mer och mer integrerad så håller nu hela Europa på att lamslås på grund av elbrist, ökade utsläpp och ökade kostnader. Man har satsat på fel häst. Vind är nämligen ingen effektiv energibärare. Den intermittenta vindkraften förutsätter oumbärligen stora mängder fossilgas som balanskraft. Detta faktum manifesteras av Nord Stream 2, den enorma gasledningen mellan Ryssland och Tyskland som nu leds genom Östersjön och som kontrolleras av ryska Gazprom. Att Nord Stream 2 öppnar alla spjäll för fossilgasen på vid gavel är dock, i praktiken, vindkraftsförespråkarnas enda hopp för att deras energiekvation inte ska haverera fullständigt.

 Om skenande klimat och utarmning av den biologiska mångfalden är våra allt överskuggande problem att lösa, varför då inte satsa på den energikälla som dels tär minst på jordens begränsade resurser och dels ger överlägset minst utsläpp av CO2 per producerad energienhet? Kineserna visade med Hualong One att nya och toppmoderna kärnkraftverk kan färdigställas på mindre än fem år. En målmedveten nysatsning på kärnkraft skulle vara det mest verkningsfulla, om vi i närtid vill minska klimatstressen utan att samtidigt och oåterkalleligen ödelägga naturen.

 Enligt bland andra svenska Vattenfalls tredjepartsvaliderade livscykelanalys konkluderas att redan dagens kärnkraft (Generation III) ger oss nära fem gånger mer elenergi per utsläppt CO2 än vad vindkraft förmår. Ska vi lyckas med energiomställningen och elektrifieringen behöver dessutom väldigt mycket mer el kunna produceras, oberoende av väder. Lyckligtvis finns råvaran för denna energi redan utvunnen och tillgänglig. Det som fattas är den politisk viljan att realisera och implementera den fjärde generationens kärnkraft (Generation IV). Med Generation IV kan använt kärnbränsle under säkra former recirkuleras och ge energi för tusentals år framåt – i princip utan klimat- eller miljöbelastning – samtidigt som befintligt avfall omvandlas från ett fabricerat problem till en reell tillgång.

 Länder som Kanada, USA, Sydkorea, Ryssland och Kina har insett detta, och har långt framskjutna positioner och avancerade planer för reaktorer av Generation IV. Ryssland har redan bygglov medgivits för produktion av den första Generation IV reaktorn, Brest-OD-300, som ska vara klar 2026, och i Kina kopplar man in den senaste versionen av Generation IV för leverans av el ut på nätet redan före nyår. Det händer nu! I Sverige däremot är det bara det eviga mantrat om vindkraften som gäller, fler och större. Ideologiska skygglappar, till och med tankeförbud, och starka lobbyorganisationer har hittills sett till att svaret på alla frågor alltid är denna resurskrävande, omniförstörande och växande miljöbomben vindkraft. Det håller helt enkelt inte.

Varför envisas maktens ”klimatsmarta” politiker i Sverige så enträget med att motarbeta de effektivaste och till och med ideala lösningarna på vår tids stora miljö-, energi- och avfallsfrågor? Varför hör vi inga krav på såväl en nationell som en internationell kraftsamling för att utveckla den riktiga spelförändraren Generation IV?