Min djupt grundande ståndpunkt i frågan om bostadspolitikens sociala ansvar kan sammanfattas i tre punkter:
1. Segregationen på bostadsmarknaden måste brytas. Det rör klyvningen mellan olika geografier, generationer, upplåtelseformer och sociala grupper. 2. Sverige ska ha en öppen allmännytta för alla.3. De allra svagaste gruppernas behov måste gå först.
Den senaste kartläggningen som gjordes av Socialstyrelsen 2017 visade att vi har cirka 33 000 registrerat hemlösa. Eftersom statistiken baseras på individer som själva anmält sig som hemlösa till kommunernas socialtjänst kan man på goda grunder anta att siffran är högre.
Vad gäller gruppen hemlösa till följd av ekonomiska orsaker (arbetslöshet, skilsmässor med mera) finns överhuvudtaget ingen data. Stadsmissionen, som ofta är den första kontaktpunkten, larmar dock om att gruppen strukturellt hemlösa växer, inte minst när det gäller ensamstående kvinnor med barn. Om man beaktar rådande kostnadsökningar på energi, livsmedel och snart också hyror är det knappast någon vågad gissning att gruppen ekonomiskt hemlösa kommer att växa.
Med en försiktig uppskattning av mörkertalet kan vi sannolikt räkna gruppen hemlösa och personer med tillfälliga sociala kontrakt till uppemot 100 000 personer. Det är alltså många människor med ömmande livsöden vi talar om.
Men talar vi verkligen om de här gruppernas problem med det engagemang och allvar som problemet motiverar? Frågan kommenteras ofta i utkanten av den ändlösa ström av bostadsseminarier som arrangeras i vårt land men slutar nästan alltid på samma sätt, antingen med att helt verkningslösa strategier, som ”bygg mer”, lanseras eller i en debatt om marknadshyrornas vara eller inte vara. Vi har hamnat i ett ofruktbart rollspel som inte för debatten framåt.
Med en viss grad av självbekännelse kan jag medge att jag själv drivit en uppfattning som inte håller; att fler sociala kontrakt och andra tillfälliga boendeformer löser problemet. Men tyvärr, det gör det inte. Inte ens tillsammans med det andra möjliga alternativet, höjda bostadsbidrag, finns förutsättningar att möta de mångskiftande problem vi talar om.
En del av problemet är att kommunernas uppdrag via socialtjänstlagen begränsar sig till att endast stödja hushåll som har akuta problem. Bostadsfrågan betraktas i grunden som den enskildes eget ansvar. På dagens bostadsmarknad, med allt hårdare inkomstkrav, kontroll av betalningsanmärkningar etcetera, har det emellertid blivit allt svårare för dessa grupper att klara sig på egna meriter.
Vad som krävs är helt enkelt ett grundläggande omtag som säkerställer att gruppen socialt och ekonomiskt hemlösa får sitt grundläggande behov av en permanent bostad tillgodosett, utan att vi samtidigt förstärker andra problem på bostadsmarknaden. Det som behövs är en svensk variant av sociala bostäder som lånar inslag från den finska och kontinentaleuropeiska modellen. Fyra förslag:
1. Skapa förutsättningar för en form av ”mikro social housing” med insprängda lägenheter i beståndet. Ansvaret att anskaffa lägenheterna bör läggas på kommunerna och kostnadsansvaret på staten. Kontrakten bör gälla utan tidsbegränsning men besittningsskyddet och flytträtten begränsas, så länge som hyresgarantin behövs. När den enskilde fått ordning på sitt liv konverteras hyreskontraktet till ett normalt förstahandskontrakt.
2. Inrätta ett nytt investeringsbidrag som möjliggör att ett visst antal bostäder (max 20 procent) med sociala syften enligt ovanstående kan inrättas i samband med nyproduktion av hyresbostäder. Investeringsstödet skulle kunna sikta mot en målhyra på cirka 1000 kronor per kvadratmeter och år och gälla under 15 år.
3. Motsvarande insprängda bostäder med sociala syften bör inrättas vid byggande av bostadsrätter i flerfamiljshus. I dessa fall kan kommunerna lämpligen köpa ett antal lägenheter och reglera saken i samband med att mark- och exploateringsavtalet skrivs. (I detta fall andrahandskontrakt men utan tidsbegränsning.)
4. Förstärk bostadsbidraget så att det möjliggör för grupper med lindrigare ekonomiska och sociala problem att etablera sig på den ordinarie bostadsmarknaden.
Alla torde idag inse att det inte går att lösa det bostadssociala problemet för de allra mest utsatta enbart med tillfälliga kontrakt. Alltså borde den nya regeringen tillsätta en ny bostadssocial utredning. Varför inte ge Karolina Skog en ny chans? Med rätt direktiv skulle hon göra ett utomordentligt jobb.
