För fattig för att kunna preppa solidariskt

Få personer har idag undgått att levnadskostnaderna har ökat. Ökningarna är i sig inte märkliga.

Debatt 20 maj 2022 09:55
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Vi lever i en tid där ekonomin inte hann återhämta sig efter pandemin innan kriget bröt ut mellan Ryssland och Ukraina. Det vi ska oroa oss för är följderna – för på samma sätt som vi inte hade ett medicinskt lager inför pandemin står vi också utan nationella lager med mat och vatten i händelse av kris.

 

Både när pandemin var ett lika stort faktum som Rysslands invasion av Ukraina gick Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ut med samma rekommendation: preppa solidariskt. Sverige är ett land som importerar allt från kaffe till grönsaker och nötkött, och enligt SCB uppgick vår import av livsmedel till ett totalvärde av hissnande 158 miljarder kronor bara förra året. När leveranstiderna förskjuts och blir längre påverkas givetvis sortimentet – något som vi i början av pandemin lärde oss får människor att köpa på sig ett eget lager av allt från vetemjöl till toalettpapper. Men vad sker när det är livsmedel som ekar tomt, och inte toalettpapper? Hur många följer MSB: s rekommendation att ”preppa solidariskt” när valet står mellan att äta eller gå hungrig?

 

Det finns en risk att de med högre kapital, de som har råd, köper upp konserver, vetemjöl, havregryn och andra livsmedel med långa hållbarhetsdatum i ett och samma svep. För låginkomsttagare och de som lever på försörjningsstöd kommer i stället hyllorna att eka tomt. Sverige har blivit ett land där man kan vara för fattig för att ”preppa solidariskt”. De konsekvenser som kan uppstå från desperationen av en hungrig underklass kommer garanterat att vara stora – för vad gör en hungrig folkmassa när det inte finns mat? Det är konsekvenser som endast skulle existera i ett klassamhällets Sverige. Att utgå ifrån att alla är redo att ”preppa solidariskt” är att skjuta över ansvaret på individerna – en diskriminering som inte tar hänsyn till hushållsekonomiernas olika förutsättningar.

 

Dessa konsekvenser bör i stället bekämpas proaktivt med nationella beredskapslager och en ökad självförsörjningsgrad. Skattemedel kan avsättas för att bönder ska ombesörja boskap ämnat att slaktas vid kriser, samt bygga upp lager med havregryn och vete som endast får ransoneras ut om behovet så bedömts. Att varje enskilt hushåll bör klara sig minst en vecka med mat är en stående rekommendation – men nationella kriser kräver nationell beredskap. Vi har inte råd med konsekvenserna.

 

 

 

 


 
 
 
 
 
 

Ämnen du kan följa