SD har fortfarande tätpositionen som Sveriges mest opportuna politiska parti medan de progressiva inte vet hur en progressiv politik ska se ut längre och försöker återföra allt till en gammal socioekonomisk dimension som inte biter. En progressiv drivkraft i tiden måste våga ifrågasätta arbets- och konsumtionskulturen, inte som man nu senast gjorde, diskutera vem som ska driva den eller yrka på att den ska öka. Vår tids slavkultur, samhällets tvåtaktsmotor jobba och handla, släpper ut för mycket psykiskt skadliga avgaser och bidrar till det mänskliga klimathotet. Man måste vidare lämna den gröna politiska diskursen som inte törs ifrågasätta den ekonomiska tillväxten som i sin tur driver det miljömässiga klimathotet. Man måste våga sig på ett systemskifte, inte enbart ett vänstersväng. Det räcker inte med att peka på och analysera det brun-blåa hotet eller trycka på rätt identitetsfrågor. Förkärleken för analys av nyliberalism måste mattas av och ersättas av alternativ. Bitterheten över utvecklingen med högervridningen måste upphöra. Ge upp halvdana försök att återuppväcka den gamla favoritbilden av klasskampen. Det finns hur många klasskamper som helst idag, häng med!

SD förmår, utan att för den skull värdera sakfrågorna, visa ilska och engagemang oavsett om det handlar om att engagera sig i Public Service frågan eller frågor om gängvåld och trygghet. Vänstern läser istället populism och fascism när borgerliga partier närmar sig ett  medborgarperspektiv. De får sällskap av DN som kallar politikers hörsamhet för medborgares upplevelser av vardagen för verklighetspopulism! (Någon som undrar över politikerförakt?) Dadgostars, i opinionen så framgångsrika insats kring hyresmarknaden visade vilken hunger det finns efter ett rakryggat engagemang.

Men är jag då inte helt fel ute just nu när S tycks vända vänsterut med interna krav på ett batteri av nya skatter för de rika och Dadgostar som mopsar upp sig mot regeringen?

Nja, frågan är inte hur långt man kan sträcka sig, frågan är ifall man klarar av att lyfta rumpan från en invand politisk komfortzon och placera sig i en ny vilket är nödvändigt om det ska bli något gjort.

Där jag politiskt verkar, i den europeiska demokratirörelsen DiEM25, räds man inte helhetsperspektiv som oligarkstyren, här satsar man på medborgardemokrati, medborgarlöner, här har man radikala gröna helhetslösningar, här finns filosofer, professorer i ekonomi, kreatörer och skarpa regler för att förhindra manlig dominans i organisationen och här är inte höjda skatter den enda gamla malätna vänsterlösningen. Här lever hotbilden från fascism sida vid sida med konkreta lösningar. Här lever känslan av gemenskap  över nationsgränser och insikten av ett behov av internationalism, inte globalism eller nationalism.



Vi är många som väntar på att politiken ska sluta vara ett blankt papper, en konturlös dimma med politiker som leker politik och låtsasdiskuterar i tv-debatter och människor som ser på för att de någonstans respekterar demokratin ett tag till och vill tro. I Nordamerika självantänder städer på grund av klimatproblemen,  det svenska rekordet i arbetstimmar per vecka, fyrtio, har stått sig i mer än 50 år!, spädbarn ska in på dagisanstalt och skolbarn fostras fortfarande till att bli potentiella professorer istället för att livscoachas till hela människor. Företag samlar pengar på hög, leker banker och håller börsindex på högsta avkastningsnivå och de anställdas delaktighet utanför. Fler misstroenden och politisk spänst behövs.