Nytt landskap
Socialdemokraterna har närapå halverats på tjugofem år. Under samma tid har Sverigedemokraterna gått från en kvarts procent till att nu med största sannolikhet ligga en bit över tjugo. I övrigt är skillnaderna inte så dramatiska. Moderaterna och Liberalerna har minskat något och Kristdemokraterna, som jag företräder, är lite större idag. Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet ligger på nästan exakt samma siffror nu som då.
Den enda stora förändringen är att en dryg miljon svenska väljare har lämnat S för SD. Och eftersom inget parti utom KD och numera även M är beredda att diskutera med SD ens om huruvida man vill ha mjölk i kaffet eller inte, så har riksdagen i snart tio år antingen varit förlamad eller fastlåst i obegripliga kompromisser.
Parallellt med blockens upplösning har nya konfliktlinjer dykt upp. Ett exempel är landsbygdsfrågorna, som jag själv arbetar med. Den gamla socialdemokratin lyckades samla både stadens och landsbygdens perspektiv. Idag ökar faktiskt S i Stockholm, samtidigt som de sjunker i landet som helhet. Skälet är delvis att staten under S-styre har drivit en migrations- och integrationspolitik vars misslyckanden har drabbat landets många lokalsamhällen. Utanförskapet har kommunaliserats, samtidigt som polis och annan grundläggande samhällsservice har försvunnit ute på landet och i små städer.
Det är ändå inte S som är vår huvudmotståndare här. De havererade förhandlingarna om insatser mot gängvåldet hade knappast havererat om de enbart hade förts mellan de borgerliga och S. Problemet var bara att även MP satt vid bordet. Och eftersom Socialdemokraterna har surrat fast sig vid MP och dessutom vägrat ha med SD i samtalen så blev det omöjligt att komma överens. MP: s 4,4 procent, mestadels bestående av urban medelklass som inte hotas av våldet och kriminaliteten, lyckades förlama samtalen.
Vi kristdemokrater beklagar detta, men vi kan inte ändra på det. Istället har vi valt en ny parlamentarisk strategi. Vi är beredda att förhandla med alla partier, inklusive V och SD, i syfte att vinna så många enskilda voteringar som möjligt. Vill väljarna ha mer stabila lösningar så måste de i nästa val rösta på partier som driver sin egen politik, snarare än att försöka blockera andras.
Den gamla skalan mellan höger och vänster är fortfarande relevant, men den styr varken partiernas eller väljarnas ställningstaganden på samma sätt som tidigare. Istället handlar debatten om vilken sorts samhälle Sverige är och ska vara framöver. Vem är svensk? Vem är integrerad? Hur ska vi möta de krafter som utmanar samhällsordningen med sina egna regelböcker, oavsett om det handlar om kriminella nätverk eller om islamistiska extremister? Januaripartierna har valt att runda de här konflikterna genom att istället komma överens om hur Arbetsförmedlingen ska organiseras och om att skatten på de högsta lönerna ska sänkas.
Dagens politiska landskap är därför sämre än tidigare på att lösa problem.
1994 kunde en utsträckt hand över blockgränsen ge goda resultat. Ingvar Carlssons socialdemokrater fick hjälp av Olof Johanssons centerpartister att sanera statsfinanserna efter 90-talskrisen, den tidens enskilt viktigaste fråga. Idag är hela regeringsöverenskommelsen blocköverskridande, men utan att lyckas svara på någon enda av vår tids stora frågor. Det är lika oroande som problemen i sig.