Tidigare i somras gick vi där sida vid sida i Visby fyllda av energi och framtidstro. Vi vill båda förändra. Det ska vara en självklarhet för alla att forma och påverka sitt liv, ha egenmakt över sin sexualitet och ett liv fritt från förtryck och våld. Vi har båda i våra yrkesroller haft dessa värden för våra ögon. Jag som ansvarig för regeringens nationella uppdrag för arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck. Min vän både i sin tidigare yrkesroll som advokat där hon hjälpt och stöttat de mest utsatta likväl som i sin nuvarande roll som expert i vårt nationella kompetensteam.
Vi har haft äran att mötas, funnit stöd i varandra och ge varandra perspektiv. Vi drivs mot ett gemensamt mål och delar de grundläggande värderingar som vi tror på och som vårt demokratiska samhälle vilar på. Vi vill förändra livet för de mest utsatta i vårt samhälle och faktiskt se den som lever i ofrihet. Vi delar drömmen om ett samhälle där vi ser individen bortom kön, klass, etnicitet, sexuell läggning, ålder, funktionsvariation, politisk åskådning eller religionsåskådning. Vi kan också se att i relation till omvärlden är Sverige ett föregångsland när det gäller flickor och kvinnors rättigheter och kämpar tillsammans för att alla barn likväl som vuxna ska få tillgång till den frihet vi båda har fått uppleva.
Så plötsligt bakom hörnet möter vi dem. De som ser min vän och mig med helt olika ögon. De som anser att jag har rätten att vara här men inte min vän. Deras föraktfulla blickar, deras hån, deras glåpord och hatet som genomsyrar deras kroppar. Jag skäms och det knyter sig i min mage. Den fantastiska glöden som alltid lyser i mins vän ögon har förbytts till sorg och rädsla. Den ofrihet vi nyss hade talat om blev helt plötsligt en del av vår verklighet. Min vän utsätts och jag känner mig maktlös inför de kränkningar hon får utstå. Deras ord uttrycker att de vill förpassa henne till ett land som aldrig varit hennes, från det Sverige som hon alltid älskat.
Känslor av vrede, ledsamhet och sorg drabbar mig. Jag vill skrika ut min ilska mot dem vi möter. Men så hör jag min vän säga att dessa mörka krafter aldrig kommer få påverka hennes självbild eller övertygelse och glöden är åter tillbaka i hennes ögon. Än en gång får jag styrka från den som mött utsatthet, blir full av beundran får kraften tillbaka. Det är nu vi prövas, det är nu det gäller. De ska inte få dränera oss på kraft, mod, styrka och tankar. Nu måste vi enas tillsammans, bortom politik och oviktiga skiljaktigheter. Det är nu alla kloka ska stå i enad front, och visa på att dessa avskyvärda värderingar aldrig ska få fotfäste i vårt Sverige.
Där och då blir jag än mer övertygad om varför jag engagerat mig i politiken, kampen om värderingar måste vinnas idag, imorgon, varje dag!
Vi fortsatte de smala gränderna ner mot den debatt vi skulle delta i. En debatt om barn och unga som förs ut ur landet med risk för att giftas bort mot sin vilja. För bara några minuter sedan var det nynazistiska män som vill förpassa min vän ur landet. Det blev så tydligt att de ytterligheter vi ofta talar om och som jag och min vän mötte idag påminner så starkt om varandra. De utgår från olika förtecken men har så mycket gemensamt.
För mig blir kampen för individens frihet och mot alla former av extremism och förtryckande strukturer viktigare än någonsin. Och jag ger mig inte!