I England vill den nystartade rörelsen Extinction Rebellion ordna en sit-in på Parliament Square i London för att snabba på politikernas åtgärder mot klimatkrisen.
Till rörelsens deltagare hör den f d ärkebiskopen av Canterbury Rowan Williams och ett 50-tal universitetsprofessorer. Alla förklarar sig redo att häktas för civil olydnad om det krävs.
I Frankrike har minst 20 000 universitetsstudenter skrivit på ett klimatmanifest med liknande inriktning. Studenterna, där många tillhör landets mest prestigefyllda lärosäten, förklarar att de kommer att vägra att arbeta för företag som skadar miljö och klimat.
I Sverige har vi både den etablerade miljörörelsen och nya organisationer som Klimataktion, Fossil Free och Föräldravrålet. Och så har vi ju den 15-åriga klimataktivisten Greta Thunberg, som blivit internationellt känd för sin klimatrelaterade skolstrejk. Det finns alltså en växande internationell klimatopinion – men kommer den att få genomslag snabbt nog? För även om de flesta partier i Sverige säger sig vara på tåget i klimatfrågan, så framstår detta som ett segt gammalt lokaltåg och inget höghastighetståg. Oavsett vilken regering vi så småningom får, så behövs det snabba ryck och krafttag för att få ner utsläppen.
FN: s klimatpanel IPCC består av forskare som uttrycker sig försiktigt. När därför IPCC talar om behovet av ”långtgående förändringar utan motstycke” bör det tas på största allvar. Det borde inte behövas en ärkebiskop på Parliament Square eller en 15-årig skolflicka utanför Riksdagshuset för att politikerna ska sätta denna ödesfråga överst på dagordningen.