År 1915 mördades cirka 1,5 miljoner armenier, assyrier, syrianer, kaldéer och greker i det dåvarande Osmanska riket. Det skedde genom avrättningar, tvångsdeportationer, massakrer och framkallad hungersnöd. Flest människor mördades under 1915-1916 men förföljelserna fortsatte ända fram till år 1923. Än idag fortsätter förföljelser mot kristna och andra minoritetsgrupper i regionen.

År 1948 upprättade FN en konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord. I artikel 2 definieras som folkmord vissa uppräknade gärningar under förutsättning att de förövats i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp som sådan.

I början av november i år meddelade det amerikanska representanthuset att de erkänner att övergreppen i det Osmanska riket var ett folkmord, trots högljudda protester från Turkiet. Det faktum att händelserna skedde för flera hundra år sedan, mitt under ett pågående världskrig, underlättar givetvis inte den juridiska bedömningen. Men dokumentation, vittnesmål och flera staters erkännande tyder ändå på att bevisning finns att tillgå. Det var ett folkmord som begicks.

När jag som femtonåring fick lära mig om socialdemokratins grundläggande värderingar fastnade jag framför allt för den internationella solidariteten. Att erkänna att varje människa har rätt att få leva i frihet, oavsett var i världen man bor är för mig en viktig fråga. Därför är jag idag både oförstående till och besviken över att den svenska regeringen fortfarande duckar för att erkänna att handlingarna i det Osmanska riket faktiskt stämmer överens med FN:s definition av folkmord. På samma sätt är jag besviken över att tidigare höger regeringar likväl duckat i frågan däremot tordes det förväntas mer av en socialdemokratisk regering med (internationell) solidaritet som ledord.

Är frågan verkligen aktuell idag, kan man förstås fråga sig? Ja, tyvärr i allra högsta grad. 

Idag konfiskerar den turkiska staten kristna kloster som tillhör den syrisk ortodoxa kyrkan. Idag tillåts inte syrianska barn läsa sitt modersmål. Idag mördas och förföljs kristna och även andra minoritetsgrupper över hela mellanöstern, främst av terroristgrupper i regionen. Ett erkännande om folkmord erkänner de kristnas, och andra minoritetsgruppers, rätt att leva och verka i regionen utan förföljelse och hot. Den socialdemokratiska utrikespolitiken har tidigare präglats av mod och rättrådighet, bland annat genom ställningstaganden mot Saudis förtryck av kvinnor och genom att erkänna Palestinas rätt att verka som självständig stat. Men ännu har inget erkännande om det syrianska folkmordet yttrats från regeringen – var är den internationella solidariteten i den här frågan?

Situationen för kristna i mellanöstern förvärras nu dag för dag. Att regionen plågas av konflikter och krig gör inte situationen lättare för minoritetsgrupper som lever i Mellanöstern. Riksdagen erkände folkmordet år 2010 medan våra svenska regeringar, både till höger och vänster av den politiska skalan, har undvikit frågan och hänvisat till dess komplexitet. Ett erkännande om folkmord erkänner den kristna minoritetens rätt att leva i frihet i regionen, och sådan frihet är en av socialdemokratins mest grundläggande värderingar. Nu är det dags för Sveriges regering att stå upp för de värderingarna.